Vi är inte till för att behaga någon annan

"Dom är patetiska."

"Fyfan vad löjliga. Mest blattar som beter sig sådär."


Justin Bieber befann sig i Stockholm i veckan, vilket i alla fall för oss Stockholmare inte gick någon förbi förmodligen inte övriga Sverige, eller rättare sagt världen, heller. Tunnelbanan mot Hagsätra blinkade "via Globen" för att fansen skulle ta rätt tåg. Och fans var det gott om. De kryllade på gatorna, bärandes fantröjor med Justin Bieber på som kärleksbudskap till sin stora idol. Jag prickade in minst ett tiotal glada tjejgäng bara på vägen hem ifrån skolan, euforiska inför kvällen som nalkades.

När jag var i deras ålder hade jag en kärlek för hårdrock och punk. Jag grät i kön till Rise Againsts stora konsert på Fryshuset och var så stolt över tröjan jag köpt i merchandisehyllorna att jag bar den i veckor efteråt. Otvättad och skitig. Men jag var lycklig. Och jag grät till tonerna av Iron Maiden, Metallica, Slayer och dylikt. Det var det bästa jag visste. Jag kunde bli helt euforisk av att se en intervju med Paramores sångerska Hayley Williams för att jag såg upp till henne så mycket. Musiken blev en del av mig. Jag tror musik är en del av oss alla.

Det spelar egentligen ingen roll vilket slags musik man dyrkar. Eller vad man dyrkar. En vän till mig dyrkade science fiction i den åldern. Min pojkvän dyrkade manga och anime. Min pappa dyrkade fotboll. Men om vi alla tänker efter och minns riktigt noga, så är varenda en av oss ett fan till Justin Bieber.

Inte Justin Bieber som person - men hans celebritet som koncept. Vi har alla någon form av idol, oavsett om det är ett rockband med toner i falsett och långa manar som dekorerar hjässan, eller en lång fotbollsspelare från Rosengård som ibland kallas "Ibra".

För vissa är det en ung kanadensisk popsångare, med låtar jag aldrig kunnat lyssna längre perioder på, med en mainstreamfrisyr och ett riktigt trist twitterkonto.

Nej, jag gillar verkligen inte Justin Bieber. Han gör inte min typ av musik. Inte heller gillar jag sport särskilt mycket. Jag har aldrig kunnat identifiera mig med uppgivna fans som gråter för att just deras lag inte gjorde det avgörande målet, inte håvade in vinsten när det var så nära, ack så nära.

Men jag har då aldrig dömt någon på grund av ett intresse vi inte delar. Oavsett hur glada eller ledsna de blivit på grund av sitt engagemang.

Ett klipp med ett gäng unga tjejer besvikna över att endast ha fått bevittna sin idol i ett par sekunder iklädd mask, när de köat i timmar, cirkulerar på nätet. De är förkrossade och gråter. Kommentarskrivarna vill att de ska dödas. De ska bombas. "Vart är Breivik när man behöver honom?" Den fruktansvärda ondskan.





Tjejerna överöses med hat och hot i kommentarsfälten. Hela Sverige skrattar åt dem, och det gäller inte bara andra tonåringar. Plötsligt är det legitimt för både unga som gamla att håna en grupp tjejer.

Kära kommentarsskrivare, kära människor som känt er tvungna att vräka ut ert hat mot dessa tjejer: Fan ta er.

Jag tänker inte vara lugn och försöka förklara varför man inte hånar unga tjejer som är ledsna på grund av att de inte fått se sin idol i mer än några sekunder. Ingen skulle ha skrattat eller hotat medelålders män som sörjde efter en fotbollsmatch. Ingen skulle ha kallat dem patetiska eller skuldbelagt dem för att de älskar fotboll. Det sitter inte i någons ryggmärg att behandla män på det sättet, men unga tjejer är öppet mål i samhället.

Samhällsstrukturerna gör att unga tjejer alltid är mest utsatta för kritik, hot och hat. Vi blir fortfarande ifrågasatta om vi verkligen inte ville bli misshandlade och utsatta för övergrepp när vi däckat på fyllan. Vi får allt ifrågasatt, från utseende och klädval till våra idoler. Det underliggande budskapet finns alltid där; att vi främst är till för att behaga vår omgivning. Anpassa oss.

Men vi finns inte till för att behaga någon annan. Vi är inte till för att kväva vår kärlek till våra idoler, för att någon tycker att det är töntigt. Vi får gilla precis vad vi vill, oavsett om det är metal, manga eller Justin Bieber. Vi är inte till för att du ska få hånskratta åt oss. Om vi vill sjunga till tonerna av "Baby" i Stockholms tunnelbanor, har vi precis lika mycket rätt till det som huliganerna har efter en Hammarbymatch på Gullmarsplan.

Vår rätt att få vara vilka vi vill är större än din inbillade rätt att trampa på oss.

Av Angela Larsson 27 apr 2013 06:00