Boston, Gunne och debatten om debatten

Explosionerna under det anrika Boston Marathon toppar nyheterna och är fokus för diskussion, spekulationer och känslouttryck i de sociala medierna. Metadebatten kring mediernas rapportering och det enorma flödet av tweets och forumkommentarer uppstod snabbt; den härjade redan när en talesman för Bostonpolisen beskrev händelserna som "pågående" och världen fortfarande höll andan och bävade för nästa smäll. Som så ofta förut fick en tragedi agera plattform för tävlingen i att tycka "rätt", bland människor som alla satt på bekvämt och tryggt avstånd från de kaotiska scenerna som utspelade sig i Boston, som inte behövde oroa sig för någon anhörig på plats.

Människorna som uttryckte att de led med offren blev snabbt påhoppade av tyckare som menade att uppmärksamheten var oproportionerlig i förhållande till den som visas andra tragedier i världen varje dag. De som ville visa sitt stöd i form av böner, möttes av kritik från ateister som postade blodiga, exploaterande bilder på offren för att bevisa sin poäng; "era böner hjälper inte". Tonen gick från empatisk till hätsk på nolltid, ett slagfält i cyberrymden långt bortom medvetandet hos alla de människor världen över som just då grät, förbannade sitt öde, letade efter en anhörig på ett överbelastat sjukhus eller i en hög av lik, eller flydde för sitt liv undan någon främmande ondska - som ser likadan ut var på jorden den än bestämmer sig för att manifestera sin grymhet. Blod är rött överallt.

Det är svårt att döma människor utifrån deras reaktioner när alla spelregler plötsligt tycks upphöra för ett tag, i det andlösa ögonblicket då något stort inträffar. Alla har en agenda idag, många känner att de har mycket att säga men för få som lyssnar. När tragedier inträffar uppstår en tillfällig lucka, ett "fritt fram" för åsikter om allt möjligt som åtminstone på ytan kan passera för omtanke eller engagemang i den aktuella frågan. Det handlar inte bara om ett cyniskt utnyttjande av en fruktansvärd händelse. De människor som pekar ut att andra hemska saker inträffar i världen har förmodligen hjärtat på det rätta stället, och det är inte alls svårt att tänka sig in i deras frustration.

Samtidigt säger det något om debattklimatet att så mycket fokus läggs på att "lyfta frågan" - men vad gör vi med frågan sedan, när den är lyft? Alla pratar om att de inte får prata. Ingen vill ha tolkningsföreträdet, bara kunna säga att någon annan har det. Frågor lyfts i protest, inte för analys.

Aftonbladets kolumnist Monica Gunne skriver idag i en på många håll hårt kritiserad krönika om Omar Mustafa och hans, i hennes tycke, bristande engagemang för jämställdhetsfrågor inom islam. Gunne skriver om det "hedersrelaterade förtrycket", gör till och med upp en prydlig liten punktlista över hur det ser ut, och nöjer sig med detta. Här handlar det inte ens om att Gunne själv vill lyfta frågan, hon vill lyfta frågan om att någon annan inte lyfter frågan.

Krångligt? Ja, verkligen. Men det är i den riktningen vi rör oss i samhällsdebatten som har blivit "debatten om debatten" den observanta har troligen noterat att den här texten inte är ett undantag. Allt går fort och vikten av samhällsfenomen och händelser mäts alltför ofta i vad vi kan få ut av att förhålla oss till dem - eller ta avstånd ifrån.

Mannen utan ben som med glasartad blick rullas bort från den splittertäckta Bostongatan, den muslimska tonårstjejen som någonstans sitter inspärrad och drömmer om ett annat liv. De känns plötsligt väldigt avlägsna debattfrågorna som lyfts, lyfts och lyfts om igen. I deras namn eller bara på deras bekostnad.

Av Malin Michea 16 apr 2013 14:31