De lättkränktas privilegier

Om någon velat uppleva de priviligierades självömkan i dess ädlaste form bör man ha tagit del av i första hand pekoralförfattaren Jonas Hassen Khemiris artikel, samt folkpartisten Jasenko Selimovics inpass i DN.

Dylik litterär underhållning publiceras enbart från författare och politiker, vilka tillsammans med media står, alternativt ställt sig på maktens sida. Vi ser ett relativt nytt journalistiskt grepp som tydliggör medias majoritetsförakt, då fler redaktioner medvetet överlåter medborgardialogen till "kulturpolitiska eliten".

För er läsare som missat artiklarna handlar dessa i första hand om författarens utsatthet i ett samhälle där de flesta andra är rasister och att REVA-projektet står folkpartisten Jasenko Selimovic ända upp till halsen. För att inte bli kvävd klev Selimovic ur elefantparaden genom att tänka fritt i stället för "rätt". Där gick gränsen och vakthållningen stod konkurrenterna för. Inpasset från integrationsministerns förlängda arm triggade de bägge kulturcheferna på Aftonbladet resp Sydsvenskan - till den grad att man från Åsa Linderborg kan ana Jasenko Selimovics text skapa en oönskad dimension för migrationsdebatten.

Då det gäller SDS Rakel Chukri, tog Selimovics text henne så hårt att själva kulturchefen blev "politiskt deprimerad". Vidare ansåg Chukri - i stället för att använda fula knep bör den offentliga debatten bestå av underbyggda argument och inte präglas av känslor.

För oss pragmatiska läsare med minne och läsförståelse, framstår hennes kritik som missriktad då det är Jonas Hassen Khemiris artiklar som dryper av just föreställningar. Är det inte samma författare som för några år sedan, hade en föreställning om att litteratur handlade om pengar och att "blåsa svennar"?

Även då självmordsbombaren slog till på Drottninggatan, fick Khemiri i DN en möjlighet att "förtydliga" för sina bröder ett "vi-och-dom förhållande". I en lång utläggning klargjordes dock enbart en grupp - fascisterna i riksdagen. Den har numera utökats.

I det aktuella öppna brevet till justitieministern kan även läsaren få en känsla att enligt Khemiri behövs inget helhetsperspektiv för uppkomsten av en stats förordningar, utan individers närhistoria bör räcka för att skapa egna lagar. I en långdragen kontext med närstående och bekanta vilka råkat illa ut, framkommer även att polisen medvetet lät Lasermannen skjuta in sig under sju månader innan resurser för att stoppa galningen sattes in?

Ett påstående som endera är sant eller falsk. Däremot då det gäller Khemiris pseudobeskrivning av Sveriges likheter med andravärldskrigs-Tyskland eller åttiotals-Sydafrika, borde någon DN-ansvarig reagerat kraftfullt, i stället för att oredigerat anpassa publiceringen till en vältimad multimediarelease.

Nej, helt oförblommerat klappar sig tidningens kulturchef för bröstet och utnämner pekoralen till ett valmanifest för de rättrogna och omedvetet bränsle för de otrogna.

Lyckligtvis finns det andra unga författare med annorlunda sverigebild. David Eberhard som skrivit "Ingen tar skit i de lättkränktas land", tydliggör att de lättkränkta är oftast de som har det bra.

För att Khemiri skall frångå sin extremtolkning av svenskarnas strukturella rasism, är minimikravet en förståelse för att de människor som välkomnats till vårt land oftast fått det bättre, men då det i omgivningen finns de som har det ännu bättre - så ser man det inte. Det är inom den gruppen som Khemiri bara ser martyrer, inte att några i jakten på status och respekt skapar en självbedräglig korrelation med sin nya omgivning och därav hamnar i konflikt med lagar och förordningar.
 
Själv ser jag två grupper av människor av vilka den ena representerar de tidigare verkligt kränkta vilka lämnat miljöer av krig, svält och förföljelse. Ur det perspektivet kan dessa rimligen inte anse sig kränkta då den nya staten avkräver legitimation om så krävs.

Så länge de "kränktas förbund" sätter likhetstecken mellan reglerad invandring och rasprofilering, kommer den andra gruppen vilka inte vill identifieras före statens omhändertagande, i framtiden alltid uppleva sig kränkta och därigenom kräva immunitet gentemot polismakten.

Enligt nättidningen "Dagen" skall författaren Jonas Hassen Khemiri ha gjort praktik i Mälarhöjdens kyrka i Stockholm. Där ska han bland annat hållit sin första andakt någonsin. Prästen Rebecka Tudor erbjöd sig att läsa igenom Jonas Hassen Khemiris text innan han skulle hålla andakten, men detta ville inte Khemiri.

Hur många av Hägerstens församlingsbor skulle få möjligheten att i samma kyrka oredigerat framföra något som inte går i den "förväntade" riktningen, då han eller hon vill belysa landets mest förekommande rasism? Kanske även passa på att samtidigt klargöra att medlemmarna i de "okränktas förbund", reduceras vid varje framträdande av en liten elit som representerar en promille av medborgarna.

Länkar:

Bästa Beatrice Ask
Jonas, min vän

Av Leif E Ström 12 apr 2013 06:00