Skadar du dig själv?

Jag tror att det viktigaste som kan hända en människa som skadar sig själv, är att få prata med en annan människa som varit där. Det hände mig. Jag träffade en sådan människa när allt var som värst - eller kanske jag ska säga, var som mest acceptabelt.

För det är nämligen så, att har man som jag och många andra varit med om våld och faror så till den milda grad att ens innersta endast rymmer ett ständigt kaos, då känner man sig inte trygg förrän det finns lite kaos omkring en också. Så som att man blöder, eller blir sydd av en läkare, omhändertagen av polis eller annat.

Just i de stunderna känner man det som om man är i sitt esse, för det är det man är van vid. Under lång tid sökte jag trygghet och kärlek i tron att allt skulle lösas om jag bara fick uppleva det som andra verkade hitta överallt.

Om bara någon kunde talat om för mig att alkohol och annat som berusar också förstärker allt det där kaoset inombords. Ibland på ett så starkt sätt att man hamnar i riktig knipa.

Att ha känslor inombords som nästan kan jämställas med posttraumatiskt stressyndrom är jättefarligt, och om man inte förstår varför det är så är det ännu värre. I den stund man skär sig och ser blodet och allt känns som om det är som det ska, då bör man inse att man faktiskt behöver hjälp av någon annan. Någon som kan lyssna och någon som kan förstå, och då menar jag inte bara någon som vill hjälpa unga som mår dåligt utan någon som verkligen varit där själv och känt det.

Tro mig, vi är många som går runt med dessa ärr inombords. Det är ärren som är boven i dramat när man väl hamnar i en relation och känner kärlek och trygghet, men inte vet hur man ska agera. Inombords skriker allt kaos att "detta är fel" och då går det inte att hantera livet. Om man till exempel hamnar på en fest där alla är glada och fulla, så kommer allt det starka fram och urladdningen kan bli ohygglig. Om man själv är full blir det ännu svårare att kontrollera.

När detta hände mig fick jag två års fängelse för min urladdning, och jag kan bara säga att det räddade mig. Trots at jag skurit sönder det mesta av min kropp och kört stora jaktknivar genom vaderna, spikat fast mina fötter i trägolvet för att jag visste att jag inte ville dö men heller inte ta ett enda steg till i detta liv. Trots allt ont jag gjort mig själv, så sitter jag idag och kan se en långfilm med min familj i hela två timmar utan att bli rastlös; något jag aldrig trodde skulle finnas i mitt liv, varken en familj eller möjligheten att känna ro ens i två timmar.

Det allra värsta, sett i backspegeln, är alla de fantastiska människor man startat kärleksförhållanden med och som sedan stått som stora frågetecken när man lämnat skeppet. Detta endast efter det att de kommit så nära att man varit livrädd för att avslöjas med sitt inre kaos, som man givetvis skämdes för. Men om man skadar sig själv finns det givetvis något som är sönder inombords. Med andra ord fungerar kroppen som den ska och skickar ut signaler om att något är fel.

Det är viktigt att veta att man verkligen behöver söka hjälp, för det finns hjälp. Alla har rätt att må dåligt, det är en del av att vara människa, och vi borde i dessa moderna tider vara mycket bättre på detta. På något sätt måste vi angripa problemet med att så många barn och ungdomar mår dåligt och självmorden ökar. Jag vet själv hur det var när jag var yngre och hade gjort något som kändes så hemskt att jag aldrig mer ville möta varken föräldrar eller omvärld. Då kändes det ibland som om självmord var enda utvägen, men som tur var hade jag förståelsen för hur ont det skulle göra för människorna i mitt liv, och det gjorde att jag aldrig genomförde det. För det ska ni veta att de stackars föräldrar som blir kvar står som frågetecken när deras barn inte trodde att de kunde komma till dem med vilket problem som helst. Det finns ingenting ett barn kan göra som inte kan förlåtas, tro mig, det kan jag säga som förälder. Ingenting.

Nu har jag fått ur mig något här genom att skriva, och det satt långt inne. Men istället för att som förut, när jag istället hade valt att skada mig själv, valde jag att skriva här. Det finns en lösning på allt och alla kan hitta den.

Från en som varit blind, men nu kan se.

Av Anton Berg 09 apr 2013 06:00