Utskuren

Du har inga barn.


Fler ord
än du.
Fler
ord.


Tror du att du kan komma tillbaka?
Var inte
kvinna;
jag biter.


Du har söner, jag ger dig så mycket.


"Immer mehr komme ich dahinter, daß Schweden ein Traumland ist und wenn man dazu einen Traummann bekommt, müßte die Sache eigentlich perfekt sein! Natürlich bekommt man nichts umsonst, aber wenn man fleißig ist und den Willen dazu, schafft man es schneller als in Deutschland."

Man klarar så mycket mer här.


I den här åldern, saker händer, något kan gå fel. Det finns risker.
Jag behåller barnet.

Risker att något händer med barnet, att det inte blir som förväntat.


Ich bin ein Spatz, soll so geliebt sein, ein kleiner Spatz - und keine Liebe, es gibt keine Liebe.
Es gibt Steine, Mutti.
Und Klauen.

Ich machs gut.


Utskuren. Du hörde aldrig ihop med en kvinna egentligen, du kunde inte ta dig ut, du stampade med fötterna och vi fick rädda kvinnan du försökte skada.

Hat mich töten gewollt.

En liten sparv. Jag kan inte skydda någon.


Kniven slant. Barnet fick men, vi gör så gott vi kan men hon kan inte andas.


Jag kan bo här, ingen ryss, ingen kommer och hämtar mig, de tar inte mitt hem den här gången, jag är trygg.
Tills jag dödar dig.


Sista dagen. Gå dit för att man gör så den sista dagen, men jag har inget att säga. Är det nu jag ska säga det jag borde känna och gråta som jag borde gråta? Måste jag känna?
Titta på den som inte kommer att vara här snart.

Jag har inte tid att gå dit. Kan du inte dö en annan dag?
Du kunde inte dö en annan dag.

En kropp av mylla, och jorden öppnade sig för att återta det den spottat ut.


"Vilken vacker dotter jag har."
Så att någon vill ha henne och hon slipper anstränga sig, omhändertagen i det nya landet.
Så att hon kan gå.


Ofödd. Orörd av en kvinnas sköte, utplockad av manliga händer. Och de släpper.


Om du inte dör frivilligt den här gången får jag gå djupare; jag har vissa kort kvar här. Jag kan gå djupare.
Måste du tvinga mig?

Tio år och jag har aldrig mött en kvinna igen.


Jag var där en gång, försökte vara där en gång. "Ich fahre zu Mutti" men något gick fel, din sten fanns inte bland de andra. Långt senare fick jag veta att du inte hade någon sten, bara en jordhög. Jag försökte, på mitt sätt.
Sedan fick det räcka med försök.
Du vet väl att jag har annat för mig?

Klor, det finns klor här. Sparvar är så små.


"Vi är kvinnor."
Så dansar vi för att det är glädjande och renande och vi är glädjande och renande varelser, det här att känna dig.

Jag hör inte hit.

Goda människor älskar kvinnor. Och mödrar, man älskar mödrar mest.



Undersökningar.
"Gå dit och var normal."
"Jag är inte kvinna, ni har missförstått."
"Du är inte man."
Men jag är inte kvinna.

Jag är inte du.

Jag har dina bilder, men jag
har inte
det ansiktet.

Utskuren. Ej-född-av-en-kvinna.

Inte en sådan kropp, jag har andra former. Kantigare, kargare: gå undan, inget växer här. Rör inte rankorna, de lever inte och druvorna skrumpnade.


En plats utan sten. När jag tio år senare låter sätta dit en sten är det för att de betalar, inte för att något har förändrats. Jag har aldrig varit där, fortfarande inte. Stenen är mönstrad, det ingick i priset och de betalade; det är synd om henne, hon är ensam nu, åh, hon är ensam nu.

Du är också ensam nu.

Ingen följer dig mer; barnen flyr och du är kvarlämnad. Är landet lika vackert nu?
Es muss ein Traumland sein.



Två föräldrar, du har lyckats döda två föräldrar. Det är rätt remarkabelt.
Jag är rätt remarkabel.

Och de kommer inte åt mig, för ingen förstår hur jag dödade dig.



Det är kallt där nere. Ingen har besökt dig. Vi har tjäle i marker och hjärtan.
Jag hittade ju inte den där förbannade graven.


Dina barn är borta.


Nu ligger stenen där, utspyendes de sista orden: och det är bara årtal, bara namn. De sista orden är inte mer än så.
Om jag inte har fler för mig: Mea Scarlett erat, mea plane. Och hon är min, så fullkomligt min.

Men du och jag, vi är ingenting.

Av Scarlett Miryam 19 mar 2013 12:56