Fallet da Costa - sorgligt gotiskt V

Och stationen med alla sina okända rum och gångar liknar förstås lite grann Eugeniavägen, ingenmanslandet, kåkstaden, gyttret av bodar och halvt bortglömda småindustrier, nästan övergivna under semestern, ruvande, tigande om hur det egentligen är. Och så frestande egentligen, att ta ett språng, och koppla ihop Eugeniavägen med Rättläkarstationen, att skapa en myt att ha som huvudkudde, och många gav också namn åt det onämnbara, både kulturpersoner och tidningsmurvlar, och tidningsläsarna var så tacksamma att de struntade i sanningen, och som vanlig utomstående, som ivrigt tidningsläsande medborgare tog man vad man fick, bara någon sa hur det var. Hur det egentligen var. Och det blev en hemsk strid också, det blev det, mellan två falanger, och de som var övertygade om att Sagan var sann, de skydde inga medel, och striden utkämpades över da Costas styckade kropp, och hon skändades och fortsätter skändas även efter styckningen och döden, och hon slutar aldrig att skändas, och det finns inget slut, och detta fall är verkligen ett polisiärt svart hål eller ett vakuum som drar till sig fantasier och drömmar, och polisen har lämnat massor med lösa trådar efter sig, som sagt var, och trådhärvan är en sorts labyrint i sig. Och man kan verkligen undra över det avgrundsdjupa behovet av Obducentmyten, behovet av denna mardrömsmaskin, och man kan undra om all skräckrekvisita bara är en bieffekt av polisens ackumulerade misstag, eller om det finns djupare skäl. Man undrar vem som behöver denna spöklabyrint. Ett sorgligt stycke urban gotik. Egentligen.



Litteratur om fallet da Costa och gotiken:

Lars Borgnäs, Sanningen är en sällsynt gäst
Wilkie Collins, Medicine and the Gothic
Mattias Fyhr, De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel
Kristina Hjertén von Gedda, Bortom allt rimligt tvivel. Fyra svenska rättsfall
Per Lindeberg, Döden är en man
Hanna Olsson, Catrine och rättvisan
Ellen Snodgrass, Encyclopedia of Gothic Literature

Av Kim Larsson 15 mar 2013 06:00