När de nya liven beger sig

Vad gör man när det man levt för i så många år är på väg att lämna en? Vad gör man när tystnaden lägger sig och inte ens några höjda röster i ren frustration får väggarna att stilla be en liten bön? Vad gör man när musiken tystnar från ovanvåningen, och utdelning för några års kamp inte längre finns utan en stabil harmoni har börjat lägra sig?

Vad gör man när man satt det egna Jaget åt sidan i så många år så man nästan glömt vem man är?

När liv lämnar för att skapa sig ett eget liv, står jag något handfallen och undrar vad jag nu ska göra. Rynkorna har obevekligen satt sina spår, och kärlekshandtagen som ingen nött på i många år tycks vilja vara en ny bestående kontur av kroppen. Då står jag och drar min ena sko lite försynt i gruset, armarna är knäppta bakom ryggen och blicken är vänd ner mot det som en gång var det mest intressanta som fanns. Både för mig och den som nu är på väg. Livets cirkel som vi alla lever i visar sig när dagen gått i en rasande fart, och foten som nu krafsar lite förstrött i sanden inte hann med. Mitt livselixir, det nya livet, lämnar för nya utmaningar som jag inte är delaktig i mer.

Nu ska jag skapa mig nytt elixir som får mina fötter att hitta nya spår att utforska. Hur gör jag det? Vad vill jag? Vad har jag lagt åt sidan i alla år och längtat efter när luften gått ur mig inför alla måsten och utmaningar som inte varit mina? Tomheten öppnar sig och får locket på lådan att kännas som en väl fastmurad tegelsten.

Kärleken till min nästa kommer alltid att vara prioritet ett, även om vakuumet är stort och sorgen känns i varje fiber. Sorgen som egentligen bara är min egen. När jag ser på min nästa ser jag en individ av stor kompetens, livsvilja, spontanitet och beslutsamhet. Stoltheten är stor och får mina tårar att vila på röda rosenknoppar. Två nya faser är på väg att starta och samtidigt som jag ser lådan med tegelstenen framför mig på gruset ser jag också glädje, om jag tittar lite åt vänster.

Tittar jag åt höger ser jag alla minnen och erfarenheter jag fått tillsammans med den som nu är på väg. Underbara minnen som vi skapat tillsammans ut egentligen ingenting. Det är min nyfikenhet över nya utmaningar som fortplantat sig och genererat tryggheten i att vara kapabel. Det som i några år var underordnat har nu börjat bilda en knopp som så småningom kommer att blomma i regnbågens alla färger.

Tack Liven för den glädje jag fått vara med om. Jag hoppas kunna inspirera vidare och krama där det behövs, sparka en liten grusfot där det behövs, men också finna ett eget liv som får mig att bibehålla min nyfikenhet på grund av, mer än på trots av.

Av Birgitta Stiefler 06 mar 2013 06:00