"Feminismen är ett filter jag aldrig kan slå av"

Jag har varit kvinna hela mitt liv. Jag föddes i en kvinnlig kropp, både på utsidan och på insidan. Andra identifierar mig som kvinna, och beter sig därefter. Jag har varit kvinna i lite mer än tjugo år, men hur sjukt det än låter har jag inte alltid vetat om det. Rent logiskt har jag vetat att jag är av kvinnligt kön, men samtidigt kan jag ganska exakt pricka in den stunden när jag blev medveten om det. Den situation som jag förstod att jag var kvinna, och allt vad det innebar och skulle komma att innebära.

Den här skillnaden på att veta, men inte vara medveten. Jag har vetat vad feminism är under ganska lång tid. På högstadiet visste jag att feminister ville att jag skulle kunna ligga med lika många som killar skulle kunna ligga med, utan att jag skulle bli kallad slampa. Men jag var inte medveten om att det hängde ihop med att en kille i klassen insisterade på att tafsa på mig varje dag.

Jag visste att feminister ville att jag skulle tjäna lika mycket som män, när jag började jobba. Men jag var inte medveten om att det hängde ihop med att jag förväntades ta mindre plats i klassrummet.

Jag visste om att jag var kvinna, men jag var inte medveten om, och jag förstod inte, att alla problem som feminister pratade om skulle påverka mig i mitt liv. Det var ännu en grej man hörde om bara. Väldigt abstrakt och teoretiskt.

När jag var arton blev feminism plötsligt väldigt konkret. Vi kan uttrycka det så här: Efter en synnerligen vild helg för min del blev den här abstrakta "tjejer ska få ligga med lika många"-tanken otroligt konkret, som en cementvägg mitt framför ansiktet på mig. En vän till mig förklarade att han inte ville att jag skulle begå misstaget med one night stands, och blev sen arg när jag inte följde rådet. Att jag begått "misstaget" av ett one night stand med honom en period tidigare verkade inte påverka hans åsikt i det här fallet.

Han var inte den enda som plötsligt såg mig i ett annat ljus. Trots att vi faktiskt var två som hade rätt trevligt den där helgen var det jag som hade begått ett misstag. Min vän var inte den enda som uttryckte sig om detta, men det var den som gjorde mest ont. Jag tänkte att "låt de andra snacka, de känner ändå inte mig". Men han, han borde ju ha vetat.

Feminism blev väldigt konkret för mig, och det slog mig nästan som en cementvägg, att jag är en kvinna, och vare sig jag vill eller inte för det med sig en hel del skyldigheter och förväntningar. Sju år senare kan jag fortfarande uppröras av killen i högstadiet som tog mig på rumpan och skrattade när jag sa åt honom. Fyra år senare blir jag fortfarande arg på killen som sa: "Jag lyssnade inte på dig, dina bröst är så snygga att jag inte kan fokusera på något annat."

Allra mest blir jag arg på mig själv, sju år senare, riktigt förbannad, att jag bara sa "sluta" med glimten i ögat, en lekfull knuff, och att jag kände mig smickrad. Jag blir så otrolig arg på mig själv, att jag bara skrattade. Att jag inte förstod att det hängde ihop.

Feminism har öppnat upp en hel värld av ilska; mot mig själv, mot samhällsstrukturer, mot andra individer. Det är ett filter jag aldrig kan slå av, och den där roliga stereotypen man såg i högstadiet, jag har blivit henne inombords. Jag himlar med ögonen och skriver arga blogginlägg efter någon uppenbart sexistisk film jag sett på bio. Jag förklarar för min pojkvän att jag självklart inte hatar män, men tänker att, jo, ibland gör jag det. Sedan påverkar det inte hur jag känner för honom, men det ligger ändå kvar i bakhuvudet.

Men framförallt har feminism öppnat upp en helt annan värld för mig, utöver det där arga som kommer fram ibland. En viktigare värld där jag inte bara vet, men jag VET att jag är kvinna, med allt vad det innebär. Det har öppnat upp mig för systerskap, och solidaritet med människor som kanske inte är kvinnor, men med liknande kamper, med kanske ännu större motgångar i sitt liv. Det har gett mig mer styrka än någon annan insikt jag haft. Det tog till år 2013 för mig att förstå begreppet "att vara mer än summan av dess delar". Ändå så får jag känslan av att den insikten, insikten om att vara kvinna, aldrig kommer ta slut.

Av Kersti Hazell 04 mar 2013 06:00