Yoga, jogga och yoghurt

När jag kommer ifrån yogalektionen, övningen, eller vad vi skall kalla det, känner jag mig lätt, liksom pånyttfödd, alla leder i kroppen finns kvar, jag känner dem tydligt men känslan är ännu inte besvärande. Efter några kvarters promenad mot busshållplatsen börjar tankarna snurra. Två timmar, med restiden. Vad hade jag kunnat uträtta på dessa två träningstimmar?

Jag kunde ha hunnit till Konsum för att helghandla. På hemvägen hade jag hunnit in till skomakaren att hämta ut dotterns älsklingsskor. Jag kunde även ha klämt in en snabb veckostädning, det är fredag och familjen förväntar sig lite extra. I stället kilade jag in på yogakursen. I stället för dammsugning stod jag på huvudet i en brutal Sarvangasan. I en bra stund. Ja, inte huvudet direkt, mera på axlarna med kroppen och benen rakt upp och armarna stödjande kroppen med händerna vid midjan.

Så följde en Mayrasan, det vill säga kroppen lyft parallellt med golvet men helt vilande på händer och armar. Den ställningen är inte att leka med. I minst flera minuter. Pröva själv och gissa graden av min träningsvärk efter första lektionen och multiplicera den med två.

"En yogi är en högtstående andlig personlighet som aldrig skulle nedlåta sig till att demonstrera sin makt på gator och torg." Påstår den gamla handboken jag läste när jag funderar över begreppet yoga. Man påstår att utövarna är ägare av hemlighetsfulla krafter som sätter dem i stånd att se och höra på långa avstånd, betvinga vilda djur etc. Sådana egenskaper kan man förvärva genom yogaträning, påstår min handbok av Alarik Degerman, G. Asplunds, 1950.

Det verkar som om yogakulturen är den omväxling man behöver när gymmens pumpande, lyftande och olika styrkeövningar plötsligt känns enformiga. Träningsverken efter Mayrasan börjar kännas och jag vill hem till dammsugaren.

Tjuguhundratalets enorma tränings- och kroppskultur har blivit en stor aktör i samhällsekonomin. Gym finns i varje kvarter. Folk springer där inne på löpbandet i stället för ute i friska luften. Varför?

- Jag kan inte springa ute och skita ner dojorna, begriperuväll. Dom va dyra. Å sen får man inte ta in uteskor på gymmet...

Innanför skyltfönstret i den före detta Konsumaffären sitter ett halvt dussin människor i skiftande åldrar och cyklar sig svettiga. De kallar det "spinning". Cyklarna sitter fastskruvade i golvet och allt som rör sig är bakhjulet. Samt deras frenetiskt vevande ben. Varför gör man på detta viset?

- Du vet att man bara kan cykla halva året? Det gäller att hålla sig igång över vintern, cykelmusklerna ska vara redo när man tar ut hojen i april. Kondition och syreupptagning ökar stadigt. Och det känns att utövarna har tagit upp nästan allt syre i lokalen. Förr öppnade vi fönstret. Det går inte här. Fönstren är skruvade och luftkonditioneringen manipulerar man inte.

Oj oj oj, nu har jag pratat bort ytterligare en halvtimme här på gymet. Handla, laga mat, städa på en timme innan familjen börjar trilla in. Fredagsmysig mat... Lillans skor får vänta till måndag. Stress, stress... Jag kommer att behöva yogins alla krafter i kväll, tänker hon.

Vaknar med ett ryck. Åh jösses va bra. Allt som hände ovan var bara en dröm i pensionärens dimmiga hjärna. Jag vet att jag inte skulle orka en enda dag som förvärvsarbetande ung kvinna med barnfamilj. Lutar mig tillbaka i den sköna läsfåtölj modern härovan inte ens vågar drömma om. Ser motionärerna spinna innanför Konsums gymfönster och klappar den spinnande katten i knät. Synd att klaga.

Av Lennart Lundwall 03 mar 2013 06:00