Glöm inte Jack London

Man kan få nog av Lisbet Salanders ADHD-utbrott och ondskan bakom Fjällbackas prydliga fasader. Man kanske också fruktar det mordiska Ystad. Börjat fundera över varför så stor del av kulturutbudet baseras på medmänniskors plötsliga och blodiga frånfälle. Och mördarjakten. En långt ifrån beskedlig förströelselitteratur.

Man glömmer ibland att det skrevs goda historier före Jan Guillou och Stieg Larsson. Eller Birger Sjöberg. Biblioteken är medskyldiga - klassikerna hittar man oftast i hyllorna men äldre, lite mindre kända pärlor finns långt in i magasinet. Mot beställning, bör ändå tilläggas. Utrymmesskäl är också en rimlig förklaring.

Jack London, 1876-1919, en stor berättare. Han gav ut ett 40-tal böcker samt reportage och noveller under sin korta levnad. Mest känd för sina fantastiska skildringar av vildmark i Alaska och guldruschen men även som enastående samhällskritisk reporter. Exempel: "Avgrundens folk", 1903, där författaren skildrar den ofattbara nöd som rådde i London för arbetslösa vid hans vistelse där sommaren 1902. "Varg-Larsen" handlar om en valfångstbåt och dess ruskiga kapten och besättning vid 1800-talets slut, i vattnen utanför San Francisco. "Martin Eden" är en sorts självbiografi där en god del av Jack Londons äventyrliga liv behandlas. Hans bästa text, påstår många. I en av sina senare berättelser, "John Finkelman", skildrar han kampen mot det alkoholmissbruk som tidigt i fyrtioårsåldern tog hans liv.

Själv fastnade jag i en novellsamling som heter "Månansiktet" från 1906. Vid den tiden angavs sällan översättarens namn men jag kan garantera god kvalitet och ett oerhört flyt i berättelsen. En av novellerna, "Ljus och mörker" utspelas i universitetsmiljö i San Francisco. Berättaren, kallad jag, skildrar Lloyd och Paul, två vänner som redan i ungdomsåren börjar konkurrera i studier, om kvinnor och via sin forskning i kemi vid universitetet. Vänskapen vänds sakta till sin motsats. De får samtidigt idén att via kemiska experiment göra ting osynliga.

Den ene söker den absolut svartaste svarta färg vilket han hoppas skall ge osynlighet i normalt ljus. Endast skuggan av objektet syns. Den andre jobbar på temat genomskinlighet, vilket i solljus betyder små reflexer i vissa vinklar. Deras kamp på liv och död som osynliga i slutet av berättelsen lämnar inget övrigt att önska av sience fiction. En till synes tom tennisplan där man hör männens stön och svordomar under tvekampen. Stängslet buktar och knirkar då och då när kämparna faller emot detta. En skugga och några ljusreflexer som rör sig runt varandra tills skuggan plötsligt ligger stilla på marken och reflexen stillnar helt...

Men oj - nu prisar jag visst litterärt underhållningsvåld ändå, som jag helst vill undvika. Äldre våld, i en 106 år gammal novell. Leif GW skulle nog få problem med att nysta upp en historia med två osynliga dödsoffer.

Av Lennart Lundwall 10 feb 2013 06:00