Undercover som vit medelålders man

I onsdagens "Uppdrag granskning" redovisades ett hat mot kvinnor i offentligheten, kvinnor som blivit utsatta för grova påhopp och hot på internet, kvinnor som arbetar som journalister och liknande, men även kvinnor som driver bloggar - eller privatpersoner som Julia, som endast ifrågasatte ett tryck på en munkjacka i H&M:s sortiment.

Problematiken ligger i att, trots att ordet "näthat" är ett brett begrepp, så riktar sig hatet mestadels mot kvinnor. Attackerna mot kvinnor sker genom förolämpningar, personangrepp, mordhot, våldtäktshot - just på grund av deras kön. Kvinnor, som dessutom skriver om kvinnors rättigheter, möts av dubbelt motstånd.

En av flera skrämmande faktorer i denna epidemi av oförsvarbart kvinnohat är hur fotsoldater sprider sig, på internet, likt pesten, med målet att censurera och tysta kvinnor. Genom att hota och skrämma kvinnor tills deras liv faller samman i takt med att deras arbete blir omöjligt att utföra, känner näthatarna den ljuva sötman av seger. Näthatarna är egentligen svaga individer, som lever i ett universum där deras ilska inte har så mycket att göra med personen de riktar den mot. Som svag måste du hitta något att kasta dina stenar på för att få ut din inre vrede. Makten de här männen tror sig vinna, är till största del inbillad.

När kvinnor står längst ned i könsmaktsordningen, i den patriarkala samhällsstrukturen, blir de också måltavla för de män som lever på att trycka ned dem, med hjälp av sin tvivelaktiga makt bakom datorskärmen.

En viss Ulf Vederholm har publicerat två artiklar här på Sourze, om rasism och om jämställdhet. Han har med samma språk och ton som jag problematiserat könsnormer, fördomar och okunskap. Han har skrivit kontroversiellt och ifrågasatt den grundläggande synen på kön samt använt sarkasm både för att väcka skratt och för att förlöjliga det irrelevanta i mångas argument -
precis som jag gör i allt jag skriver. Varför? För att Ulf Vederholm - är jag.

Som ett projekt för att stilla min nyfikenhet och en tillfällig flykt från det näthat vi som kvinnor möts av så fort vi vågar yttra oss i en någorlunda offentlig debatt, skapade jag en pseudonym med manligt namn som, utöver att vara just ett mansnamn, skulle uppfylla två kriterier:

1. Det skulle vara ett namn som klingade svenskt för att inte mötas av rasistiska påhopp.

2. Det skulle vara ett namn som verkade medelålders, eftersom de som oftast vill kränka mig verkar vara just medelålders män. Jag ville se om gemenskapen skulle göra skillnad.

Och det gjorde den.

Ulf och jag diskuterar samma saker i våra artiklar. Ulf använder till och med lite hårdare sarkasm än vad jag vanligtvis gör. Ändå är det en slående skillnad om man jämför kommentarerna. Till mig:

"det jag vill säja är att män är tydligen lite för smarta för dej."

"Hmm undrar hur flator reagerar på killars visslingar?

"Tjejerna tål inte mycket nuförtiden och har ingen humor heller"

"tror du att du är attraktiv på något sätt?"


Och till "Ulf":

"Naturvetenskapen ger starka belägg för att män och kvinnor - på en generell nivå - är biologiskt olika och därmed har olika sätt att tolka och uppfatta världen på."

"Du tillvitar mig uppfattningar jag inte har"

"Genetiska orsaker att barn blir kriminella, Men Kriminologen Jerzy Sarnecki anser att det har med vilken miljö man växer upp i, mycket möjligt för i våra getton finns stor kriminalitet?"

Detta är bara ett axplock, men med stark symbolik. Ulf möts med respekt. Angela möts med en betydligt lägre nivå på tilltal. Det är inte lika accepterat när en ung tjej ifrågasätter normerna, men när en äldre herre som dessutom bär på ett svenskt efternamn gör detsamma behöver han inte räkna med samma slags aggressivitet i reaktionerna. Han får kommentarer som bygger på att läsarna faktiskt arbetat sig igenom texten och velat se hans budskap. Måste jag verkligen bli en vit medelålders man för att ni ska vilja se mitt?

Låt oss diskutera, men på rätt sätt. Näthatet är massivt. Hatet mot kvinnor är centralt i vår kultur, på det sociala planet, i det offentliga rummet, i maktens korridorer, i lönestatistiken - och just nu väldigt tydligt - på vår datorskärm.

Någonstans måste förändringen starta. Vi kan lika gärna börja här.

Av Angela Larsson 09 feb 2013 06:00