Himlen är oskyldigt blå

Jag lyssnade på låten "Himlen är oskyldigt blå" med Tommy Körberg idag text Ted Gärdestad och rördes verkligen av att den är så vacker. Jag kom att tänka på en dikt jag skrev och började fundera över vad som rör sig under den oskyldigt blå himlen egentligen. Här är dikten:


Dina innersta tankar
lever inne i dig

Dina innersta tankar
pratar med dig
hela tiden
De är inom dig
och du vet
att de finns där

Men de lever
ett helt annat liv
än de
som du uttrycker
med din mun...


Den här dikten skrev jag för längesedan, men den gäller ju än i dag. Himlen är oskyldigt blå, men vad döljer sig under den? Vad går vi och tänker på, trots att solen skiner och himlen är blå? Den blå oskyldiga himlen kan inte stoppa våra tankar, de lever inom oss och ingen annan kan veta vad vi tänker än vi själva.

Vi kan ha en fullständig konversation inom oss, vi kan tänka och känna vad vi vill, utan att vi behöver säga det till någon. Vi kan le med munnen, men inom oss gråta eller känna lycka. Vi kan tycka och tänka vad vi vill om vem som helst, utan att någon behöver veta om det. Vi vet vad vi tycker, men visar vi det? Ibland säger vi inte vad vi tycker, även om vi vet att vi borde säga det. Ibland tänker vi saker men säger det inte för vi är rädda att såra någon, så vi sårar hellre oss själva. Ibland vågar vi inte säga vad vi tycker, för vi kanske skäms för våra tankar? På så sätt är det mycket vi aldrig får reda på och mycket vi aldrig talar om för andra människor, som kanske skulle göra dem glada men också få dem att tänka efter.

Det är väl olika med människor, men jag säger inte alltid vad jag tänker. Man kan ha blivit skrämd när man varit uppriktig, man kan ha blivit kritiserad för saker man sagt och då håller man tyst. Jag tror att man skulle vinna mycket på att vara uppriktig i många olika situationer. Man kan förlora en människa för att man inte har mod att säga hur mycket man älskar och tycker om den människan.

Det sägs att den inre rösten är den rätta att följa. Kunde vi lära oss lyssna till den rösten, skulle en del saker kanske kunnat vara annorlunda. Att ta mod till sig och säga det man tänker istället för att vänta? Då skulle man slippa undra och kanske slippa såra någon människa; om man talade om vad man tänker och känner lite oftare. Man kanske skulle få en massa nya upplevelser i livet?

Vad är rätt och vad är fel? Om jag vill säga något känsligt till någon men inte vågar för att jag blivit sårad förut eller jag har sårat någon - då gör jag kanske inte om det igen.

Då lever tankarna inne i mig. Ett helt annat liv än det jag uttrycker med min mun - och himlen är oskyldigt blå.

Av Pia Isaksson 05 feb 2013 06:00