Allah vill bli större - i Istanbul! Del 2

Nu är det AKP:s kraft som styr tangodansen mellan återislamisering och sekularism. Ett steg framåt på ett område följs av två återislamiserande steg bakåt inom ett annat område. Framför allt är det den sekulära kulturen som får backa. Från den södra delen av Taksimtorget kan vi på gatan som går till vänster se Istanbuls Statsteater och dess Taksimscen, en teater som väntar på exakt hur många tangosteg tillbaka AKP ska föra dem i den nya kulturpolitiska dansen.

Men vi ska ta ett steg till höger från Taksimtorget på vår interaktiva karta när vi följer gågatan Istiklâl Caddesi rakt fram.





I första kvarteret på höger sida kan vi gå upp för några trappor till Franska konsulatet och dess cafë på innergården för att ta en kopp kaffe eller té. Efter konsulatet har vi till höger Frappe Istanbul Cafe Bar Restaurant som gör reklam med att vara "The Only Gay Cafe Bar Restaurant in Turkey!", vilket inte verkar vara ett bra recept för att passa in i AKP:s islamistiska kulturpolitik.

I brist på Chorekyrkan kan vi vika av första tvärgatan till vänster och passa på att besöka den lite undanskymda grekiskortodoxa kyrkan som många turister missar. I denna andliga oas kan vi insupa de stämningsfulla takljusen och den övriga sakrala inredningen, till exempel helgonmålningarna på ikonostasen mellan altaret och församlingen.

När vi går tillbaka ut igen till det sekulära larmet på Istiklâl Caddesi möts vi av ett väl synligt sekulärt politiskt motstånd i form av CHP-flaggor med partisymbolen och partiledarens bild som hänger högt över gatan. För säkerhets skull hänger också en stor bild på CHP:s partiledare brevid en lika stor bild över Atatürk på ett hus i ena ändan av flaggorna.

"Taze simit! Taze simit!" ropar försäljarna, som säljer färska "simit", halvmåneformade ljusa bröd med sesamfrön från små röda fyrhjuliga kärror med tak på olika ställen längs Istiklâl Caddesi. Ett alternativ är att köpa rykande varma rostade kastanjer från likadana kärror.

Som komplement kan vi beställa en kopp varm "salep". Namnet kommer från roten av en typ av orkidé som mals till mjöl och blandas med mjölk och socker och toppas med kanel. De som blev sugna på något kallt av de ihärdiga lockropen från glassbutikens hål i väggen kan prova turkisk glass från Maras, som blir seg av samma malda orkidérot. Om du dessutom kan växla några ord på turkiska med den glade glassmannen iklädd röd fez på huvudet och folkligt färggrann väst blir han ännu gladare!

Mätta och belåtna fortsätter vi att försöka bana oss fram i den täta människotrafiken på den tre kilometer långa och breda gågatan, Istiklâl Caddesi, eller "Istiklâl" som Istanbuls "Drottninggatan" kort och gott kallas av Istanbulborna. Det sägs att miljoner människor besöker denna populära gata varje dag!

Gatan är alltså dubbelt så lång som Drottninggatan i Stockholm. Det var 1923 som gatan bytte namn från det träffande Cadde-i Kebir Stora gatan till det stolta och politiskt korrekta Istiklâl Caddesi Självständighetsgatan för att påminna om turkarnas seger i Befrielsekriget Istiklâl Harbi mellan 1919 till 1922, som ledde till bildandet av republiken Turkiet.

I mitten av Istiklâl finns det spår hela vägen fram och tillbaka mellan Taksimtorget och Tünel för den återupplivade spårvägen, "Nostalgiska järnvägen", som ibland rasslar fram i snigelfart och ger ringsignaler till turisternas förnöjelse. Spårvagn började köras första gången 1871 i Konstantinopel med 430 hästar som drog 45 vagnar tills 1914 då spårvagnarna blev trådbundna. Polis och ambulans försöker också ibland ta sig fram bland människomassorna med blandad framgång.



Cicek Passage


Med undantag av moderna gallerior och fina butiker finns det på båda sidor om vägen gott om gamla hus med smutsiga och slitna fasader. Innan de "renoveras" till moderna byggnader eller ersätts av nya shoppinggallerior känns det stundtals fortfarande mer som i Paris än i Paris, med alla smala kullerstensbelagda tvärgator som vindlar iväg uppåt eller neråt från Istklâl och marmorklädda "passager" med glastak som skär tvärsigenom många gamla hus. Den tysk-judiske litteraturkritikern och filiosofen Walter Benjamin 1892-1940 beskrev i sitt "Passagearbete" om Paris som 1800-talets huvudstad dessa "passager" som med sina lyxbutiker blev en förlängning av konstnärernas och de rikas dagdrivande och observerande av folk och varor, när dåligt väder gjorde deras flanerande omöjligt på boulevarderna och gatorna. En vara som hade en mycket speciell fetischkaraktär var förstås "horan" som även var försäljerska av sin egen vara...

Vi skulle lätt kunna inbilla oss att vi i stället för simpla turister är just sådana eleganta sysslolösa flanörer i Paris på 1800-talet när vi på höger sida av gågatan letar oss fram till Istklâl Caddesi nummer 172 och långsamt börjar flanera in och ut genom den stora fint ornerade porten till den mest kända "passagen", Cicek Pasaji Blommornas Passage som förbinder Istikal med Galatasarays fiskmarknad. Cicek Pasaji öppnade 1876 och fick sitt nuvarande namn sedan passagen under 1940-talet fungerade som blomstermarknad. Traditionen började med att utarmade adliga ryska kvinnor, även en baronessa, efter ryska revolutionen sålde blommor här. Balek Passage Fiskpassagen behöver inte förklaras hur den fick sitt namn.

Den intellektuelle flanören Walter Benjamin såg paralleller mellan den tidiga flanören och den senare turisten. Vi kan därför ta oss tid att som eleganta flanörer/turister botanisera i en valfri boklåda längs Istiklâl och bläddra lite förstrött i stora dyra böcker om gamla Konstantinopel som det officiellt hette på den gamla förrepublikanska tiden och ända fram till 1930...


Läs mer: Wikipedia

Av Lennart Asp 16 jan 2013 06:00