Hur ska vi våga leva ut våra drömmar?

Idag är en av dagarna i mitt liv. Jag mår sådär, men jag kämpar. Ibland kan livet bjuda på saker man inte riktigt hade räknat med.

Jag har just kommit underfund med en sak; om du vill någonting riktigt mycket, men inte vågar göra det, så kanske det aldrig blir av. Nu säger en del människor: "Det är väl bara att sätta igång!" Men så lätt är det inte alltid. Det kan finnas massor med hinder. Att säga "Ryck upp dig!", det fungerar inte alltid. Problemet kan ligga djupare än så.

Som exempel; en förälder vill eller kräver av sitt barn att göra saker det känner sig obekvämt med, men det försöker ändå och misslyckas. Då kan misslyckandet sitta i resten av livet och bli ett hinder i vuxen ålder. En rädsla att misslyckas, att inte duga, att inte vara bra nog.

När jag var liten ville min mamma att jag och min syster skulle sjunga i ett radioprogram för pappa som var i Norrland. Vi gick dit, men jag blev jätterädd och sprang därifrån, min syster också. Det var inte nådigt och riktigt sura miner efteråt. Mamma ville visa upp oss tvillingar fast vi inte ville själva, och det var inte enda gången. Vi fick aldrig den där belöningen som hon lovat oss. Händelsen har satt en käpp i hjulet för mig också i vuxen ålder. Jag får än i dag kämpa som en idiot om jag ska göra något framför andra människor.

Det är synd, för om man har talang så är det inte säkert att man kan utnyttja den. Det finns många människor jag mött som säger att de gillar att göra olika saker, men de lägger intresset på hyllan för att de är rädda att misslyckas.

Jag har kommit underfund med detta själv, eftersom jag undrat många gånger varför jag får en sådan ångest i de här sammanhangen jag nämnt. Jo som sagt, det beror på att man är rädd att misslyckas, inte duga eller passa in, tror jag.

Nu var det sagt. Vad ska man göra åt det här då? Ja, då kommer vi till problem nummer två: Ska vi prata om hur det känns eller ska vi fly? Ska vi kämpa tills huvudet snurrar och vi knappt vet vad vi heter? Vad är lösningen på detta problem, frågar jag mig.

Jo, jag tänker att övning kanske hjälper om intresset är tillräckligt stort. Det har hjälpt för mig, i situationer jag förut inte klarat av. Sedan tror jag att det är främst känsliga människor som råkar ut för problemet att få ångest när de ska visa upp sig själva. Känsliga människor med skapandedrömmar.

"Jag duger som jag är", kanske kunde vara ett bra mantra att rabbla upp på sitt minnesband, bandet där man fått inspelat alla sina misslyckanden och händelser i sitt liv. Ett imaginärt kassettband i vår minnesbank.

Om man istället börjar spela över misslyckanden med positiva erfarenheter och mantran, kanske tillvaron ändras och man kan leva ut sina drömmar?

Av Pia Isaksson 15 jan 2013 06:00