Jag har ingen frihet längre

När jag vaknade i morse förstod jag att jag förlorat min frihet. Jag hade inte kvar min frihet att inte bestämma om jag skulle stiga upp eller inte. Jag var alltså tvungen att bestämma om jag skulle stiga upp eller inte. Och det kallar jag inte frihet.

Jag börjar hålla med Lenin om att friheten är en borgerlig fördom. Då har fångarna på Kumlabunkern det mycket bättre än jag. De slipper bestämma om de ska åka ut på stan och ta sig en bärs, eller om de ska stanna hemma i sin mysiga lägenhet.

Nu har det ju länge varit en diskussion om friheten. Stig Dagerman, till exempel, hade stora problem med den. Självmordet var enligt honom det enda beviset på människans frihet. Jag är då i ett betydligt bättre läge. Jag har inte, och har aldrig haft, en bil, så jag kommer inte att gasa ihjäl mig.

Livet är sannerligen mycket komplicerat. Någon har sagt att samhället är ett dårhus och den som flyr in i samhällslivet, bara flyr från ansvaret. Egentligen är min grundinställning att man inte kan ta det här livet på allvar. Men jag får väl ändå ta och göra ett studiebesök i samhället och kolla hur det ser ut där. År 1960 gjorde jag ett besök på Beckomberga, så jag har lite erfarenhet trots allt.

Det ska bli intressant och spännande att umgås med verkligt genuina dårar i samhällslivet och samtidigt inte ta något ansvar. Nu när jag har råkat hamna här på jorden går det inte att hålla sig undan och inte göra någonting. Själva passiviteten är ju också en handling. Strindberg sa att det var synd om människan. Jag håller med honom, och jag känner mig helt frihetsbedrövad.

Av Lennart Karlsson 14 jan 2013 06:00