Ingentingvägen

Jag bor på Ingentingvägen.

Det är en adress som passar mig alldeles förträffligt. Jag äger nämligen ingenting - såvida du inte tycker att ett glest och vissnat skägg kan liknas vid enskild egendom.

Jag är en människa helt utan betydelse.

Jag bor på nåder hos en släkting så avlägsen att jag glömt både människans namn och hennes gren i trädet.

Jag har ingen fru och inga barn och har aldrig haft några, ej heller önskat en dylik förlängning av mitt tillkortakommande.

Jag har aldrig haft ett arbete men blivit sparkad från desto fler. En gång skälldes jag för hjon och lösdrivare, sen löskekarl och ak-reservare efter den Stora depressionen, då börserna dök och folk med pengar på banken ruinerades. Diverse påhugg blev min lott. Innan jag förminskades i alun, agan, plus och minus och andra åtgärder och aktivitetsersättningar.

Jag har ingen att fira jul med.

Midsommarstången har aldrig sett mig flänga runt hand i hand med spralliga barn och vuxna.

Nyår är min ensammaste stund på jorden.

Vänner har jag alltså inga, inte ens på Facebook som många pratar så mycket om. Den som en gång skulle ha kunnat kallas min vän, han ids inte ge mig en blick om vi skulle råka mötas på gatan någon av de usla gånger jag vågar mig på den påfrestning det innebär att förflytta min eländiga skepnad utomhus. Han ser då rätt igenom mig som vore jag luft. Den genomskinliga men syrefattiga luft han vägrar att dra ner i sina lungor. Kanske fruktar han bronkit?

Jag har aldrig surfat, varken på riktiga saltstänkta vågkammar eller i lomhörda cyberrymder. Ettor och nollor är inte mitt modersmål. Har aldrig varit.

Jag är i den åldern att livet kan ta slut vilken dag som helst. Det rör mig inte. Ingen kommer att gråta över mig. Inte ens ett grässtrå kommer att darra till den dag jag sätter punkt. Nattfjärilen i fönstersmygen ska möjligen gäspa. I så fall ett kort och ljudlöst gäsp.

Att sätta punkt? Tro inte att jag går i självmordstankar. Mitt liv är knappast värt en sådan ansträngning.

Böcker har jag läst och levt.

Aldrig ägt utan lånat på bibliotek.

Det är dit jag tar mig de sällsynta tillfällen jag lämnar min bostad på Ingentingvägen. För att lämna tillbaka och låna om. Låna nytt. Och fortast möjligt ta mig tillbaka inomhus med en ny berättelse tryckt mot bröstet. Jag säger inomhus snarare än hem. Jag betraktar inte mitt inneboende, sparsamt möblerat med främmande ting, som mitt hem. Tillfällig förvaring är nog ett bättre ord.

Hemkänsla har jag bland vita tipies på solsvedda prärien, svarta upptill av sot och rök från eldstaden och omringade av hundskall och gälla röster från stimmiga barn. Mitt hem är hjulångaren som stävar uppströms i den glittrande floden. Jag rör mig hemtamt runt spelborden, växlar till mig marker i olika färger, andas in parfym och sprit och svett. Båtens hävande gång känner jag igen från elefantritterna i Asiens djungler och våtmarker. Ett sövande gungande trampande så olikt det hårda skumpandet i hästsadeln och skavandet från pilkogret mot ryggen under mina vilda ryttarchocker tillsammans med Djingis Khans segrande horder. Alla dessa människor jag bekantar mig med. Soffliggare och folk på barrikaderna. Förtryckta och förtryckare, svärmorsdrömmar och bedragare, lycksökare och moralister, ockupanter versus befriare, dagisfröknar och byråchefer. Hemma är jag också i sköna kvinnors välkomnande famn, det må vara i stearinljusets sken, sommarnattens leende eller i det kompakta mörkret eller i ett förbjudet badrums skrymslen, i en annans bil, på en sjaskig madrass i hallickens frånvaro men omedelbara närhet och kontroll. Psykets svindlande motsägelser är min mammas gata. Jag lyssnar, knackar på, frågar om jag får komma in…

Björn Öijer

Av Björn Öijer 09 jan 2013 13:28