Bättre Zen än aldrig

Vi talade om konst och musik,
om kubister, surrealister,
dadaister och Renässansen,
om konsten som ett hantverk,
om konsten som ett måste uttryckas,
som ett vapen mot ondskan,
som inspiration för en tid
som behöver allt hopp den kan få.

Vi talade om zen och sufism,
om Aleister Crowley
och Antonin Artataud,
vi talade om krig, vi talade om kärlek,
vi talade om livet och om döden.

Vi talade om alla jazzgiganter,
om tiden när Charlie Parker
bodde hemma hos Harvey i Harlem,
vi talade om Afrika, Västindien
och hans pappa som var apotekare,
om komposition och färgsättning.

Vi talade om ryska mystiker
och drog historier
om sådant vi varit med om,
vi talade om våra fruar,
vi talade om våra barn,
vi kunde tala om vad som helst
och vi kunde också vara tysta
i timmar.

Harvey berättade om sin tid i Korea,
jag talade om mina år i Turkiet,
han talade om muskler och skelett,
om hur träd och plantor växer,
jag berättade om livet
i en favela i Rio,
Harvey talade om sitt möte
med en zenmunk i Japan
som lärde honom Sumí,
tuschmåleriets konst,
jag berättade om min tid
på Bolton College of Art.

Vi talade om kolonialismens gissel,
om slaveri och om all girighet.
Vi talade om Wittgenstein och Russel,
om tystnaden som utgångspunkt
för den kreativa processen,
om det man inte kan tala om.

Han gav mig recept på olika medium,
han fyllde mina dagar med värme,
med en eftertänksam glöd
som fortfarande dröjer kvar.

På morgonen var det P1 som gällde,
senare slog han över till P2.
Uppstoppade fåglar och skelettdelar
lyssnade till Bach
just innan snön började falla
på de snedställda takfönstren.

Med knotiga fingrar
jobbade han in i det sista.
Nu finns bara berget kvar.

Av Bengt O Björklund 07 jan 2013 12:26