Råsis, sa de på farsans tid

Jag hörde något om tre stycken fyllda Friends Arena i Solna. En sådan tur för Lars-Eric Salminen, f. ordf. i kommunstyrelsen i Solna, mannen som med en smula extraordinära metoder och hyss sett till att en av världens mest onödiga arenor byggts färdigt mot allmänhetens vilja och med allmänhetens plånbok.

Vilket innebär att Råsundastadion, vår äldsta världsarena, rivs, biter i gräset, helt enkelt krossas och mals ner. De ska bygga en laddstation där, för elbilar som går tre mil på ett dygns laddning.

Hundratusentals människor gick till startkonsert på nya Friends Arena för att se och lyssna på tre grabbar som spelar grammofon. Swedish House Mafia. Det är inte illa det. När jag spelar grammofon går katten ut och hustrun flyr upp till övre våningen. Och "friends", nej då, inga friends ser jag inom synhåll.

Så drar jag igång vinylsvarven och dom framträder klart och rent bakom nålraspet: Gerry Mulligan, Paul Desmond, Miles Davis och John Coltrane. Dom lirar s.k. modern jazz, alltså sexti år gammal. Modernt, hrrm. Någon enstaka Beatlesplatta kan ibland få nåd men där går nog snobbgränsen. Hollies stämsång var uthärdlig och Mamas & The Papas ljuvligheter icke att förglömma, Carpenters härliga ballader Karen hade århundradets härligaste röst, möjligen överträffad av Agneta Fältskogs silversopran och Loving Spoonfuls Nashville Cats kan man bli sugen på ibland, fortfarande, efter alla år och kultur- och trendväxlingar.





Jag undrar hur Swedish House Mafia kan spela grammofon så mycket bättre och så brutalt mycket sexigare än vi ur kulramsgenerationen. Vår musiksmak kommer alltid igen, improviserade jazzackord har en enormt lång bästföretid. De äldsta av oss som gillar dans pratar fortfarande om Thore Ehrling och Ellington på Nalen och Skansen, Jimmy Launceford och Glenn Miller på stenkaka.

Själv vaknade jag till en trulig ungdom av Elvis "Jailhouse Rock" som faktiskt drev mig i armarna på den coola jazzen i slutet av femtitalet. Thelonius Monk på Konserthuset är inget man glömmer. Men Housemusiken tar jag till mig då och då... Drum & Bass. Förlåt mig, jazz-snobbar.

Spoonful på Råsunda? Varför inte? Råsunda river man inte, Råsunda driver man. Arenornas arena måste få överleva. Lite bråttom är det nu när politikerna blivit av med sitt ämbetsmannaansvar och har samma hybris som Hjalmar Mehr på 1950-talet. Rev och skrev. Sin egen meritförteckning. Och ibland sin avskedsansökan.

Som Allan Edwall sjöng: Sverige är en demokrati - du får alltså välja det sätt på vilket sätt du vill förnedras.

Av Lennart Lundwall 06 jan 2013 06:00