Spår

Spår av galenskap syns tydligt i hennes ansikte. Den ligger i små veck precis under glasögonbågarna. Krypande, lite gråskimrande rör den sig ner över kinderna. Det är inte någon sjuklig form av galenskap. Nej, mer en sådan som kan drabba vilken människa som helst. Tänk det skulle kunna ha varit jag eller kanske du.
På bara någon tiondels sekund har skuggan flyttat sig upp i pannan. Hon för sin hand i en exakt rörelse mot det skuggiga partiet. Fingertopparna berör hennes vänstra pannlobsben och i små rörelser rör handen sig upp och ner, ner och upp, upp och ner. Huden på pannloben blir het och rödaktig, nästan som en för stark solbränna. Rörelsen upphör. Den ersätts av att vänster tumme känner runt pekfingrets nagelband. Nagelbandet känns fransigt och ömmar. Tummen fortsätter envist i samma riktning. När smärtan från nagelbandet blir påtaglig upphör alla rörelser. Skuggorna i hennes ansikte försvinner och för en stund ser allt ut som vanligt. Allt är tillfälligt under kontroll och kvinnan suckar högljutt och ställer om igen den frågan som hon vill ha svar på:
- Hur fan kunde du bara gå och dö?
- Bara gå och dö, säger du. Vad vill du jag ska svara på det?
Hon uppfattar inte hans svar, utan fortsätter sin monolog:
- Lämna mig så här, utan att jag hade hunnit fatta vad som skulle hända. Vem ska nu…
Rummet fylls av ljud från hennes tårar och förtvivlan. Världen utanför upphör att finnas till. Spåren av galenskap skräms bort av de höga ljud som tränger fram från hennes struphuvud. Om och om igen, stötvis, tränger ljuden upp från en avgrund inom henne. En avgrund som vi alla bär inom oss. Ett djup i själen som vi helst håller stängt. Tårarna och de stötvisa ljuden ebbar ut. Hon går mot ytterdörren. På vägen dit nappar hon åt sig jackan som ligger över en stolsrygg. Luften utanför huset är påtaglig. Strax spåren efter henne otydliga. Siluetten blir ett med alla de människor som också är på väg nerför den breda huvudgatan.

Av Gun Lundberg 03 jan 2013 08:02