Ring, klocka, ring

"Skriver du om mig? På ledarsidan, tack!"

Så ropade min pappa nyss till mig, där jag sitter och distansjobbar vid laptopen, den här gången från mina hemtrakter i Blekinge där jag är på besök och har firat jul. Ja, varför inte skriva några rader om min pappa? En glad, högljudd liten chilenare, vars lager av dåliga ordvitsar aldrig verkar ta slut och som alltid har ett klokt, vänligt ord till övers för alla han möter. Han är dessutom en ständig källa till roligheter att citera på Facebook, när han glatt gör sina egna hopkok av svenska ordspråk och talesätt för att uttrycka sina känslor. "Man ska inte ropa hurra förrän grisen är död" är en nybliven klassiker, likaså "Håna inte en hund som ligger". Hans tolkning av min mammas "Var ska sleven vara om inte i grytan?" ledde till att han en dag skrek: "Malin! Du ska vara i grytan, lilla slev!"

Sådana saker gör det roligt att vara hemma med familjen. Jag brukar alltid börja skriva på min nyårskrönika i huvudet just här, under juldagarna. Det är runt julen som jag börjar göra mentalt och känslomässigt bokslut över året som gått, för att känna mig någorlunda klar med det inför nyårsfirandet som i ärlighetens namn sällan blir så roligt som man hoppats, eller hur? och de där första märkliga dagarna då man inser att ett nytt år ligger framför en som ett oskrivet blad.

Det här året sker både jul- och nyårsfirande i skuggan av livsomvälvande händelser som har lämnat mig ganska utmattad, men tack och lov åtminstone inte bitter. Livet har en förmåga att smyga upp bakom dig med obehagliga överraskningar, just när du trodde att du faktiskt hade saker och ting under kontroll. Vissa överraskningar är ditt eget fel; spökrester av dina handlingar i det förflutna som du trodde var överspelade och sonade. Andra är resultatet av andra människors illvilja och bitterhet, och dem kan du inte göra så mycket åt, mer än att försöka hålla ihop dig själv så gott det går, och använda den styrka du har till att glädja och hjälpa de människor som faktiskt fungerar som positiva influenser.

Många sådana människor har hittat in i mitt liv genom mitt jobb för Sourze. För ett litet tag sedan firade jag ett år som redaktör här, och när jag sammanfattar det bästa med året som gått, så är det alla givande stunder i mitt jobb som löper som en röd tråd genom det hela. Kontakter som har börjat med enkla mailväxlingar kring tekniska frågor, har i många fall lett till djupare utbyten av tankar och åsikter, till och med vänskap som jag tror kommer att vara länge, länge. Jag tycker mig känna många av er, både genom den kontakt vi haft och genom era artiklar. Det känns som ett privilegium att få dessa små glimtar av era liv och olika världsbilder - oavsett om jag delar era åsikter och erfarenheter eller ej, så tycker jag alltid att det är intressant. Det hjälper mig att vidga mitt eget perspektiv, och jag har upptäckt att jag har blivit mer ödmjuk när det gäller att förstå andras synsätt tack vare mitt jobb som redaktör. Det är en ovärderlig vinst, och den tackar jag er alla för.

När det gäller personliga saker, livets alla upp- och nergångar, så är det tröstande att läsa de många artiklar där ni vågar dela med er av ert innersta. Ibland är det lätt att tro att man är ensam om att gå igenom svårigheter, kanske speciellt nu när det ligger i tiden att visa upp en hel och välputsad fasad utåt i sociala medier. Det är en lätt väg att gå ibland för att slippa visa upp sin bräcklighet, och intala sig själv att livet kanske är lite bättre än vad det är för tillfället. Men jag tror att det är viktigt att våga vara ärlig ibland också, att kunna säga att läget är skit om läget är skit, för att kunna glädjas fullt åt de stunder när man mår som bäst. Inte bara för sin egen skull, utan också för att hjälpa andra som kanske sitter ensamma med sin ångest och sina upplevda misslyckanden, och få dem att känna sig mer mänskliga, mindre ensamma. Så hatten av för alla er som under det gångna året har hamrat ner era mest uppriktiga känslor i ett dokument, dragit ett djupt andetag och klickat på "Publicera". För mig är ni vardagshjältar.

Ett extra tack vill jag också rikta till våra trogna utlandskorrespondenter och fasta krönikörer, som gör ett fantastiskt jobb med att leverera spännande och tänkvärda artiklar utan att tröttna. Ni är alla guld värda, och det är jag nog inte ensam om att tycka!

Det är alltså alla er Sourzare jag väljer att lyfta fram som årets höjdpunkt i denna kanske lite udda nyårskrönika, skriven hemma i föräldrahemmets trygghet, där man kanske kan gömma sig en stund och slicka såren, men inte stanna för evigt. Livet måste levas, svårigheter måste övervinnas, monster måste dödas och ljuset måste segra. Det har jag lärt mig på egen hand för längesedan, men när det var som mörkast - för att inte säga skit - så skulle det visa sig att det var ni som påminde mig.

Jag niger och bockar, tackar och hyllar, och önskar er alla ett Gott Nytt År, fullt av glädjestunder och - hoppas jag förstås - skrivarlust!

Av Malin Michea 28 dec 2012 17:01