Kvinnojourerna - jämställdhetens yttersta utpost

Det talas en del men görs alltför lite för våldsutsatta och ibland missbrukande kvinnor. Trots att man vet att problemen finns. Dessutom säger sig de flesta partier vara feministiska och då förväntas det att viktiga frågor kring denna problematik också förs fram med kraft. Det är inte acceptabelt att verksamheter för utsatta kvinnor ofta delfinansieras med projektpengar, som efter några år tar slut.

Qjouren i Stockholm, länets enda kvinnojour för kvinnor i aktivt missbruk, har hotats av nedläggning vid årsskiftet. Proteserna har varit kraftiga. Länsstyrelsen har fram tills årsskiftet stått för grundfinansieringen av Qjouren. Nu är Qjouren tillfälligt räddad för ett år framåt. Men man måste fortsatt söka projektpengar.

Qjouren har 2,5 platser för staden och 2,5 platser för övriga Stockholms län. Inför Q-jourens osäkra framtid hänvisade en beslutsfattare till boendet Hvilan. Men det är skillnad mellan Qjouren och Hvilan som är ett boende för hemlösa och våldsutsatta missbrukande kvinnor. Där finns cirka 21 boende med 2-3 personal. En bra verksamhet för sitt ändamål. Men ger inte samma möjlighet till samtal och avskildhet som Qjouren, där bemanningen är fyra personer.

Det ger anledning att ställa frågan om hur det ser ut i landets olika kvinnojourer och vilken inriktning de har. Får behövande kvinnor kvalificerad hjälp eller är det ofta för många boende och för få personal? Får kvinnojourerna tillräckliga ekonomiska resurser? Nej!

Frågan är om kommunallagen anses hindra kommunövergripande verksamheter för missbrukande kvinnor. Eller kanske handlar det om enskilda kommuners policy. Kanske även om placeringsviljan. Samtliga Stockholms 25 kommuner, utöver Stockholms stad, tillfrågades om de ville bidraga till Qjourens fortsatta verksamhet. Svaret blev nej!

Några kommuner lutade sig mot kommunallagen genom att säga att man inte får använda skattebetalarnas pengar för verksamhet i en annan kommun. En annan kommun svarade att socialnämnden 2011 hade antagit en policy om att verksamhetsstöd endast kan lämnas till föreningar som är lokalt förankrade i kommunen.

Frågan är om Fredrik Reinfeldt tänker stå för sina ord i jultalet 2011, där han utlovade satsningar på kvinnojourerna. Reinfeldt måste, om han vill framstå som trovärdig, presentera en handlingsplan över hur våldet ska åtgärdas i kommunerna. Och skicka med statliga pengar till finansieringen. Vi får inte bara se på när kvinnor blir slagna.

När det gäller kommunerna så tar det lång tid innan något händer. I februari 2007 lovade barn- och äldreminister Maria Larsson KD att inga barn skulle vräkas. Sex år senare har över 3000 barn kastats ut från sina hem av Kronofogden.

Man bör också reflektera över om inte Sveriges Kommuner och Landsting SKL borde involveras kommunövergripande när det gäller verksamheter för missbrukande kvinnor såväl som kvinnor och barn som drabbas av relationsvåld. Men det här är komplicerade områden. Även papperslösa våldsutsatta kvinnor bör omfattas av kvinnojourernas verksamhet med stöd av internationella konventioner. Det gäller även unga som utsätts för hedersrelaterat våld.

För våldsutsatta kvinnor i allmänhet kan det vara svårt att söka och få hjälp - men kanske är det särskilt svårt för våldsutsatta kvinnor med missbruksproblem. Det förefaller som att dessa kvinnor ibland möts av omgivningens attityder om att de får "skylla sig själva" för våldet. -Hade du inte varit full hade du inte blivit slagen. Man ser våldet som en konsekvens av missbruket. Socialstyrelsens utbildningsmaterial "Skylla sig själv" riktar sig framför allt till personalgrupper som kommer i kontakt med kvinnor med missbruks- eller beroendeproblem. Men även politiker och beslutsfattare bör läsa.

Ibland går kvinnorna tillbaka till sina män - kanske med livet som insats. Mordhoten och de sexuella övergreppen kan bli än värre. Barnen drabbas hårt av att leva med våldet. Inte så sällan tar kvinnan själv på sig skulden för det våld hon utsatts för. Och tar tillbaka anmälan. Till nästa gång. Eller tvingas kvinnorna, ibland med barn, att bo på vandrarhem.

När det gäller våldsutsatta kvinnor ibland med barn, så råder det stor brist på ett eget boende efter tiden på det skyddade boendet. Bostadsbristen bidrar också. Kvinnor som lever i en relation med en våldsam man drar sig ibland för att lämna mannen eftersom det finns risk för att bli hemlös.

968 kvinnor och 303 barn avvisades förra året i landet när kvinnojourerna där de sökte var fullbelagda.

I världens mest jämställda parlament - i varje fall enligt FN:s deklarationer - borde dessa kvinnors utsatthet nått riksdag, kommuner och landsting.

Statsminister Fredrik Reinfeldt måste leva upp till sitt jultal 2011. Och dessutom ställa krav på landets kommuner. Det är till syvende og sidst kommunerna som måste satsa på kvinnojourerna och det livsviktigt arbete som där utförs.


Källor:
Länk: aftonbladet.se
Länk: socialstyrelsen.se
Länk: expressen.se
Länk: svd.se

Av Eivor Karlsson 28 dec 2012 06:00