Låt aldrig klockan stanna

Omgiven av juleljus, gran och klappar sitter Jimmie Åkesson i public service-television och pratar om hotet mot svenska traditioner. Med lågmäld röst spär han slipat på den kampanj mot allt vad verklighetsförankring och förnuft heter, som just nu pågår i landet och som skapar en obehaglig laddning kring själva de mysiga traditioner som Åkesson och andra självtitulerade "riktiga" svenskar säger sig värna. Adventsljusstaken är hotad, får vi veta. Jag tittar skeptiskt på min egen adventsljusstake, mot fönstren i hyreshusen när jag passerar, fönster som glimmar och strålar av ljus från stjärnor och slingor. Göteborg är vackert så här års. Från förort till innerstad lyser ljusen upp gator och torg, från privata hem till vräkiga shoppingcenterskyltningar. Ingenstans är det mörkt. På julmarknader brinner facklor och körer sjunger Gläns över sjö och strand, överallt säljs eller till och med bjuds lussebullar och pepparkakor. Över stress och kollektivtrafikförbannelser vilar ändå någon sorts stämningsfullt skimmer, en uppsluppenhet i de röster som på många olika språk utgör det typiska stadssorlet, ett extra leende i förbifarten av jäktad cafépersonal i tomteluvor.

Men julen är hotad, påstås det envist från alla håll och kanter. Ett missförstånd på en skola i Laxå, där en pojke först inte får vara pepparkaksgubbe i Luciatåget och där en tidning omdömeslöst publicerar påståendet utan någon grundlig faktakoll, tänder en vredens eld bland traditionsälskare - för att inte använda ett starkare begrepp - ute i landet. Ryktet sprider sig snabbt och blåses upp till proportioner som lämnar mycket att önska vad gäller det svenska folkets allmänbildning. Plötsligt heter det att regeringen har förbjudit pepparkakor. Det hetsas och raljeras i bloggar och sociala medier. Den något avdankade negerbollsdebatten blinkar ovant i ljuset av den återvunna uppmärksamheten. Tusen gamla och nya ordvitsar maskerade till argument släpas åter fram och kläms in mellan det ständigt inledande "Snart får man väl inte..." och avslutande ...i det här landet längre!" Finska pinnar, vitlök, you name it. Utan ett uns av det kritiska förhållningssätt till information som jag allt mer börjar tappa hoppet om att det lärs ut i skolorna idag, använder sig debattörerna av den, med facit i hand, grundlösa storyn om ett luciatåg på en småstadsskola för att lufta all möjliga åsikter under förevändningen att värna om svenska traditioner.

Snart blir det än mer obehagligt. SVT sänder som vanligt sitt årliga luciatåg, och det är inte den eleganta showen eller den utsökt vackra sången som drar till sig människors uppmärksamhet. Det är den mörkhyade lucian som verkar slå an samma skräckackord hos vänner av ordning. De socialt konstruerade reglerna kring en av våra kanske märkligaste traditioner, ur ett historiskt perspektiv, har brutits. Samma människor som tidigare krigade för en pojkes rätt att vara iklädd pepparkaksgubbekläder, är nu beredda att göra detsamma för att ta ifrån en ung tjej rätten att ha ljus i håret. Längst går - förstås - den med Sverigedemokraterna intimt förknippade sajten Avpixlat, som menar att "SVT förödmjukade tittarna med kolsvart Lucia". Avpixlat, som på senaste tiden har väckt uppmärksamhet genom att bland annat publicera en ocensurerad video på ett sexbrottsoffer och uppmana till förföljelse av journalister i deras hem, och som sverigedemokrater vid många tillfällen har hyllat och stöttat, och vägrar ta avstånd ifrån. Nu korstågar de mot en tonårstjej, använder nedsättande uttryck om hennes hudfärg och bespottar henne som symbol för det mångkulturella samhälle de inte vill veta av och helst vill avskaffa. Kommentarerna till sajtens artikel är om möjligt mer skrämmande, genomsyrade av urskillningslöst hat och häpnadsväckande konspirationsteorier om "PK-maffians" försök att indoktrinera samhället genom ett luciatåg. Rent skrattframkallande blir det när det framläggs att de stackars "vita, blonda tjejerna" inte har haft en chans mot vad man ser som en inkvoterad mörkhyad Lucia. Alla vi tjejer som hade en annan hårfärg än blond under skoltiden kan nog skratta åt det befängda i att någon sorts blondindiskriminering skulle pågå under de illa dolda skönhets/popularitetstävlingar som allt som oftast ligger till grund för luciavalen.

Hatet växer som en tumör. Även den unga killen som rappade under luciashowen blir skoningslöst sågad och avfärdad som ett redskap i kampen för att förstöra landet Sverige. Han får benämningen "Lucia-turken" alla män med utländskt utseende är förstås "turkar" för den som inte bryr sig så noga och hans brytning, musikstil och blotta existens i luciatåget är högst aggressionsframkallande. En SD-politiker som vi för all del inte behöver namnge utan här kan kalla Järnrörs-svensken, uttrycker sig: "Hiphop känns dock som ett tillskott från den kulturella överheten, inte som en folklig förändring underifrån", och det blir därmed lika oavsiktligt humoristiskt som när pensionärer skriver insändare till lokaltidningen om att det bara spelas "dunka dunka" i radion - förutom att det blir lite extra plågsamt ohippt när det rör sig om en man i 30-årsåldern utan någon som helst förståelse av populärkulturen eller samtiden.

Det är någonstans här vi kan börja knyta ihop tomtesäcken. Alla som någon gång har studerat ämnet kultur och kulturbegreppet ur något perspektiv akademiska studier avses här, inte surfande på rasistsajter och Flashback forum, vet att den enorma komplexiteten kring dessa frågor inte kan sammanfattas eller ges någon rättvisa av hätska fikarumsdiskussioner om svenska bakverk, eller av en partiledares varningar i TV om adventsljusstakarnas omedelbart förestående försvinnande. Någon svensk kultur som en konkret enhet att försvara, finns naturligtvis inte. Det vi kallar den svenska kulturen är, liksom alla andra kulturer, en dynamisk process i ständig förändring, innefattande en oräknelig mängd subkulturer, strömningar och influenser som aldrig kommer att stanna upp länge nog för att fullt kunna analyseras. Det vi har är en uppsättning beröringspunkter och referenser som vi upplever som tillräckligt konstanta för att tillskriva ett värde som representationer av "svensk kultur". Dessa är förstås också föränderliga, bara över så pass långa tidsperioder att vi inte uppfattar dem som sådana, och att vissa slår bakut när de upplever att dessa förändringar blir för påtagliga eller går alltför snabbt. Men vem beklagar till exempel idag att vi gav upp 1800-talets tjuriga, lite skrämmande version av jultomten, för den glada, glädjespridande gubben vi har idag?

När upplevda normbrott väcker debatt talas det ofta om "kulturkrockar", även detta ett problematiskt begrepp då det inte återspeglar mängden samverkande faktorer och strukturer som kan ligga till grund för hur händelser utfaller och tolkas. Det vi har sett på senare tid bland debattörer i sociala medier är tendensen att förutsätta att dessa "kulturkrockar" har att göra med etnicitet och ursprung, att enhetliga och statiska kulturer plötsligt stöter samman med förödelse som resultat. Försvararna av "den svenska kulturen" tar sig detta tolkningsföreträde och andra perspektiv hamnar i skymundan. Som det faktum att vi har en bubblande, stark ungdomskultur som medför nya tankegångar och värderingar, smakriktningar och alldeles egna omprövningar av seder och traditioner. En ungdomskultur där en mörkhyad lucia inte sticker i ögonen och hiphopinfluenser i alla möjliga musikaliska sammanhang är det naturligaste i världen. Där en muslimsk tjejs designeroutfit med matchande slöja ligger betydligt närmare modepulsen än en svensk medelålders kvinnas neonrosa foppatofflor. Där adventsljusstakarna visst kanske ger vika för någonting nytt så småningom, som inte kommer att ha ett mindre kulturvärde utifrån dessa generationers synsätt.

Vi har alla som barn av just vår specifika tid rätten att vara med och definiera samhället och alla de kulturer vi påverkar och själva påverkas av. Just nu finns det starka krafter i samhället som vill ha monopol på just detta, och vrida tillbaka klockan för att stanna den för gott. Inom ramarna för lagstiftningen i demokratin Sverige är de i sin fulla rätt att försöka. Men jag hoppas och tror att alla som liksom jag ser det ganska underbara i ett samhälle så fullt av liv och utveckling, kommer att fortsätta höja sina röster och aldrig låta hatet vinna, aldrig låta klockan stanna.

Av Malin Michea 14 dec 2012 09:51