Tomt prat om tomt

Det känns lite annorlunda att sitta och peta med en söndagskrönika till vännerna på Sourze just idag, samtidigt som jag bokar begravning med minnesstund, utser gravplats och röjer i dotterns bostad. Med bistånd av hennes bror, en klippa i denna tunga stund. Samt mor Eva, familjens urmoder.

Gravplatsen vi utsåg med hjälp av en vänlig man hos kyrkogårdsförvaltningen var som drömtomten man söker och sällan finner inför sitt husbygge i ungdomens år. Sydvästvänd, på en vacker kulle fem eller tio meter över omgivande griftegård. Ett vackert litet träd några meter i norr och man kan möjligen önska sig sjöglimt, som mäklarna säger. Men vattnet, Brunnsviken med sina små najader Bellman finns i alla fall någon kilometer i öster. Vi utsåg omedelbart den vackra platsen till en sorts familjegrav där det enligt förvaltningens representant får plats upp till 32 urnor.

-Thats a great deal, the latest, säger vi, låtsas en smula anglosaxiska och flamsar och vitsar med representanten, som van vid sörjande virrpannor svarar i samma ton och bättrar på skämt som halkat av banan en smula av situationens allvar. Tack Anders Ö.

Vi puttrar hem genom stadens ständiga bilköer, mycket belåtna med denna dödens lilla tomt i sydvästläge på den vackra kullen. Där ska vi njuta vårt otium den dag den sista kvarskattesedeln rasslat i brevlådan. Och den sista saltade räkningen från Fortum betalats av dödsboet. Halva släkten, 32 personer, har fått en preliminär plats för sin urna där, en meter under markytan.

Livet pågår runt oss, mer och mer pressande för varje minut. Låt livet tramsa och bära sig åt. Vi tar det lite lugnare, vi som står i tur i kön. Vi vet att alla sagor har ett slut, lyckliga eller trista.

Nu har vi skaffat bostad i alla fall.

Av Lennart Lundwall 02 dec 2012 06:00