Avslagen julmust och Port Salut från Bengtssons

När jag i veckan har följt USA-valet, och förundrats över vilka människor vi väljer till att representera våra länder, måste jag faktiskt säga att det var ett tag sedan jag tyckte att Sverige hade någon politiker som i mina ögon har haft pondus. Inget parti i Sverige har idag en frontfigur som ger en känsla av den trygghet som man skulle vilja känna, och orden "folkkär politiker" kan tas bort från ordlistan utan större saknad, tyvärr.

Vad är då en positiv pondus, och hur kommer den till? Ja, pondus är egentligen något som likt skönheten sitter i betraktarens ögon, och måste således förtjänas på något sätt.

För mig är det självklara små signaler när en människa stiger in i rummet jag finns i, och jag omedelbart känner att just den här människan har det där lilla extra - de behöver inte ens öppna munnen. Senast inom svensk politik var det Olof Palme som ingav denna trygga känsla, och så även Gunnar Sträng, men sedan dess har den sortens personer lyst med sin frånvaro i politiken.

I det privata finns det desto fler att finna, och en speciell människa som jag tyckte hade stor pondus var min käre morfar Viktor Berg. Han var nog inte mer än 160 centimeter lång, men vilken fantastiskt stor människa i mina ögon! Ofta ståendes målande porträtt av all världens människor till toner av klassisk musik med stråkar, horn och till och kanoner, om vartannat. Alltid stiligt klädd efter sin morgontoalett kom han för att äta frukost, och gud nåde den som var "omorgontoalettad". Vissa saker åt man på vissa sätt med vissa bestick, man drack ur vissa glas vid vissa tillfällen. Han hade en labrador som hette Mr. Chips efter en bok han en gång läst och tyckt ofantligt mycket om. Mr. Chips hade ett eget rum med både fåtölj, bord och tresitssoffa. Satte man sig i någon av möblerna så kom Mr. Chips och körde bort en - till och med hundfan hade pondus!

På fredagar åkte herr Berg iväg, i hatt och rock, med taxi till Lunds innerstad för att där inhandla en speciell Port Salut på Bengtssons Ost och ingen annanstans. Sedan var det wienerkorv på Holmgrens Chark, och även detta endast där; allt hade sin plats och tid och det fanns regler för allt. Det fanns till och med ett sätt på vilket människor var som man kan kalla för "fint" utan att vara fult, om ni förstår hur jag menar. Och då tänker jag tillbaka på min morfars 60-årsdag, när vi som barn fick stå i hallen och ta emot jackor och hänga upp dessa åt gästerna, något som vi tyckte var en oerhört stolt uppgift. Det kom människor från alla världens hörn; en hövding från något konstigt land som överlämnade en hövdingstav i present, och en ärkebiskop om jag inte missminner mig, och allt skulle verkligen flyta på, vilket var av största vikt - till och med så viktigt att ingen fick veta att morfar inte fick dricka konjak för sin läkare. Så under stor möda hade man kommit fram till att avslagen julmust hade precis den färg som kunde förväxlas med den konjak som skulle serveras, och morfar kunde då skåla utan att mista sin heder.

Jag beundrade morfar för att han kunde hålla god min när han skålade. Inte för att det var avslagen julmust, men för att i den stund han drack så insåg han den fruktansvärda fadäsen - glasen hade förväxlats, och någon satt nu och drack från morfars tilltänkta glas. Även denna människa var så klart tvungen att hålla god min, för värre än att förväxla glasen skulle vara för den drabbade att säga något, och således har hemligheten om vem som fick julmusten aldrig avslöjats.

Men visst är det fantastiskt att få en inblick i hur människors liv kan följa regler om vad som är fint och inte, och hur människor som lever så får en sorts värde av både sitt levnadsätt och alla små egenheter de har; personliga småsaker som gör att man känner att just denna människa är sig själv så som han vill vara, oberoende av allt annat.

Sen kan det vara som mormor en gång sa: "Det är inte bara tillåtet att vara lite konstig om man är konstnär, det förväntas faktiskt av oss."

Jag tycker nog att vi alla borde jobba lite hårdare på att vara egna, så att vi åter kan införa ordet pondus som modernt. I politiken kommer det väl att dröja, men som förälder borde det vara ett krav, att varje barn ska kunna känna att föräldrarna har en positiv pondus som gör att just det barnet är stolt över sina föräldrar.

Själv fyller jag 60 om 10 år, och det lär väl inte dyka upp varken hövdingar eller ärkebiskopar. Men vet ni, det gör inte så mycket, för jag känner i alla fall att jag faktiskt är mig själv och har en del pondus ändå. Även om man inte får säga så själv, med risk för att tro att man är något. Fast det tror jag ju faktiskt, för den delen.

Nu är de i alla fall fredag, och som grädde på moset ska jag min själ åka in till Bengtssons Ost och handla Port Salut, bara för att känna historiens vingslag. Det kan hända att jag slinker förbi en godisbutik. Det är ju dock fredag i alla fall, och jag har en känsla av att om min fru får välja mellan Port Salut och godis så kan jag nog lika bra frysa in osten...

Ha en underbar helg alla Sourzare och kom ihåg att alla, vem det än må vara, har rätt att tycka att de är både bra och dugliga, och även har det där lilla extra. Då kan vi alla lysa med lite pondus. Och det är inte fult att vara fin, utan snarare lite gulligt!

Av Angus Liddell 09 nov 2012 06:00