Om med- och motborgare

Jag har blivit en lat jävel.

Det jag tecknar ner och ibland publicerar efter att någon suddig tanke drabbat hufvudskålen blir mest gamla minnen, lustigheter och krampaktiga försök att roa en och annan medpatient i livets poliklinik. I stället för att använda nära sju decenniers erfarenhet av att vara gift man, svensk, europé och världsmedborgare så hemfaller jag åt tramsets enkla estetik. Jag har faktiskt chansen att påpeka, påtala och mana till skärpning, uppryckning, förändring, revolution eller åtminstone lite civil olydnad.

Inte uppmanar jag någon till resning mot all världens orättfärdighet. Jag tramsar istället.

Några större samhällsekonomiska förluster görs inte genom att jag smiter från mitt samhällsansvar, att vara den som väcker omgivningen. Fosterlandets kostnader för min utbildning kan nog räknas på ena handens tumme. B-skola i sju år kan inte ha kostat stat och kommun många kronor, och de eventuella intrycken i form av en smula bildning och resten som streetsmarthet, har jag skaffat själv under resans gång.

Aj, nu faller jag i trams igen, känner jag.

Jag kan inte längre hemlighålla denna folkliga femtiotalsskröna från Upplands Väsbys regnskogar:

En känd väsbybo, en liten skojfrisk krabat med förhållandevis stor trut och något mindre omdöme, var på väg att få ihop det med banvaktens söta dotter. I banvaktsstugans närhet rinner Väsbyån som bildar ett litet fall vilket kluckar och susar muntert bakom stugan. Vår spirituelle hjältes smeknamn på den tillbedda blev - mest av geografiska skäl - "Fors-Märta". Då hon en kväll höll en avvisande hållning till hans uppvaktning surnade han till och skaldade:

Tack för kaffe och brö
Kyss mig i arsle, ajö.

Han var poeten som kunde skalda direkt från höften, om man säger så. Och jag imponeras av människor som rimmar kaffe med arsle...

När vi ändå är i Upplands Väsby så kommer jag att tänka på den sex mil långa Stockholmsåsen som på sin väg genom Väsby säkert hade höjdrekordet bland rullstensåsarna i vårt land. Man nämner 50 meters höjd, men jag minns helst den trolska mikronatur som rådde däruppe strax nedanför åskammen. Där fanns små sjöar med trollsländor dallrande över vattnet och en djungel av växtlighet i sydväst.

Denna naturresurs är numera helt bortforslad av miljoner sand- och grusbilar därför att folkhemsbygget i vårt län krävde grus och sand i kolossala mängder. Markägarna föredrog prasslande sedlar framför unik härlig natur. Man ser fortfarande spåren av åsen - den milslånga så kallade Väsbyöknen, numera upplag för krossgrus och sten. Och motorvägen mot Arlanda hamnade delvis på de lättarbetade resterna efter en av nordens vackraste naturmiljöer.

Åsen tog tjugo tusen år på sig att bildas av en isälv under den smältande, uppemot tre kilometer tjocka inlandsisen. Jehanders grus och många andra exploatörer grävde bort och spridde åsen nästan helt på femtio år. Kvar finns enstaka kullar vid Arlanda, gamla Väsby, Rotebro, Norrviken, Tureberg, Observatoriekullen, Brunkebergsåsen samt enstaka kortare bitar söderut på dess väg mot Jordbro.

Framsteg kostar ibland mer natur och miljö än man önskar.

Av Lennart Lundwall 28 okt 2012 06:00