Clarence

du föddes en dag med mäktigt solsken.

som spädbarn studerade du hur vädret växlade på himlen.
genom taket.
molnens underliga förflyttande. färgerna när ljuset falnade över de stora vattnen. som din syster före dig gjort, i samma vagga, samma mönster.
hon dog som ung, men du mindes henne omedelbart. i din första timme.



du var ett litet mjukt djur. en stråle, ett förgyllande element.
du visste redan från början att det inte kunde hålla i sig.



din första kärlek hette Linnéa.
du använde all kunskap du samlat i tjugotvå år för att imponera på henne. nålar genom fingerhuden. fyrverkerileendet. medvetet utvidgande av pupillerna, det fascinerade dig själv när du upptäckte att du kunde. det fungerade i spegeln.

kanske fungerade det inte på Linnéa. det var inte förrän du stack in två fingrar i henne som hon flyttade sig från långt borta till outsägligt nära.



och så lärde du dig om livet, skönheten, vardaglig död och att dela med sig.
du lärde dig att lättnad förvaras torrt och svalt och att ljusa väggar inte gör rummet större.

du lärde dig att när nycklar för första gången träffar golvet är det ett dån som kommer; det allra högsta ljudet i världen.



som en ikon bar du henne ändå. ett glorifierat minne, tills du fann någon annan att röra vid. snabbt och instinktivt visste du hur. med tunga, läppar, händer och alla andra delar. du kunde se vem som ville tryckas ned, vem som ville vara överst, hur kontrollen skulle fördelas.
så vid tjugofem var du en vis man.

du var tidlös och helig.

du var Adonis i urbana baccanters hemliga möten.
du var en intern auktion. en själavandring. du var så vacker. du hade ett återuppväckt barnsligt uttryck. din hud var skimmer. du var allt man kunde önska sig.

du var fruktansvärt ensam i din perfektion.





du träffade Tamara i Amerika.
försynen förde dig till den förutspådda förlusten.
och där var det- älskandet.

tre dagar och tre nätter med hennes vilda hår.
du visste att snart var bilen reparerad. du bröt ned dig sälv innan hon hann göra det.
hon verkade inte vilja göra det.


du gick när Tamara sov utslängd över de trassliga lakanen. hon var en madonna av värme.
du ville vända om. gå tillbaka. det var omöjligt.
du önskade att hon skulle fastna i den stunden. vänta på dig för evigt.

hon var så tyst i sin passion.

du saknade henne sekunden då hon steg in på blueshaket.
du älskade henne böjd över den sjaskiga baren med brösten mot träet.
du förlorade henne när hon grävde i jorden för att göra motellet till en lite finare plats med dahlior i rabatten.

du hade ingen aning om varför hon var där.
om hon var någons dotter, någons syster, någons kvinna.




och så blev hon en saga.





din bästa vän Casey; din vapenbroder och väpnare, föll för Alice.
det första du gjorde när hon flyttat in var att slå honom i ansiktet.
hans gensvar var att hugga dig med en kökskniv i överarmen.


det andra du gjorde var att knulla henne.
det var ju så självklart att det skulle hända förr eller senare.
så du tog på dig ansvaret att inte dra ut på det hela.

hon hade blont hår som föll nedför axlarna. på något sätt var hon fin.
som en prinsessa i en löjlig historia.
hon var inte gjord för Casey.
så det var blåmärken och skärskador och sex ett par veckor.

sedan ville hon ha dig. stöldgodset ville ha tjuven.
du kunde inte alls förstå det, precis som du inte förstod varför Casey skrek åt dig att du förvandlade alla till horor.
att överallt där du trampade blev land nakna och ansikten kala.



Alice var stöldgods, en tavla nedstoppad i en svart väska.
dessvärre var det bara du som såg det så.

du var den enda som visste någonting.





vid ditt fönster där måsarna cirkulerar.
din enda egna huvudskål fylld av blod och hat.
din knäckta näsa ett karaktärsdrag.
ljudet av grannarna som ligger med varandra ett hån.

allt du någonsin ville ha nu endast ett eko.











du har alltid vetat annorlunda än omvärlden
men detta är en ny sjukdom

den rinner in i och ut ur dina ögon
du känner inte igen den
trots att du har samlat sjukdomar hela ditt liv



du måste uppsöka stammens äldste
sälla dig till vargarna

din flock väntar på dig
ingen annan gör det







du säger något, rakt ut i rummet. högt. kanske skriker du till och med.



du finner dig ett bakom innan du lämnar,
där du låser in dina minnen;


de av dina månar som du inte kunnat sluta titta på.

en röd klacksko. en lock mörkt hår.
en lapp där du skrivit namn och dechiffrerat dig själv. en nyckel som blev kvar.
diverse blåmärken och huggskador.
Route 66 med vinden i håret. Casey som skrattar.



du som skrattar med honom
du som skrattar med någon

Tamara som skrattar med din hand nedanför sin navel.
Tamara som inte stagnerade i det brandgula ljus som bara var ert.



du låser in dig själv,





och att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska att älska

Av Klara Norling 25 okt 2012 11:50