Lagom är bäst?

Platsen mellan liv och död


Det var en begravning vi var på. Rummet i kapellet var ovalt och hade plats för cirka fyrtio personer. Väggarna som var av sten gjorde att det kändes lite kyligt härinne. Uppe i det kupolliknande taket fanns en rund inglasad öppning som gav tillräckligt med ljus för att lysa upp rummet. Ljuset föll ner över den blomsterprydda kistan som stod i mitten. Mannen i kistan hade varit död över en månad. På grund av storhelger och väntan på tid och gravplats hade begravningen skjutits upp.

Eftersom jag var ingift i den gamle mannens släkt och ingen nära anhörig satte jag mig längst bak. Vacker musik strömmade ut från en orgel och från de främre raderna hördes snyftningar. Jag tänkte på den gamle som varit speciell på så vis att han alltid hade varit så nyfiken på livet. En sann humanist som ansåg att alla människor hade samma värde. Det var ingenting han förespråkade, det fanns där i hans levnadssätt och i bemötandet av de människor han träffade.

En ung man med gitarr steg fram och satte sig på en stol bredvid kistan och började spela.
- Han är duktig, sade någon bakom mig.
Det finns inga platser bakom mig, tänkte jag snabbt och gissade att någon gått helt fel och försökte komma förbi. Jag vred sakta på huvudet för att se vem det var.
I tegelväggen bakom mig hade ett stort hål uppstått. Jag kunde se landskapet utanför , de snötyngda träden vek sig krampaktigt. Till vänster stod en man som jag inte riktigt kunde se vem det var. Han gick emot mig.
- Kom, jag vill tala med dig, sa han.
Det var han som stod där. Först blev jag vettskrämd, men något sa mig att jag inte behövde vara rädd.
- Vad gör du här? var det jag fick ur mig.
- Jo, jag har väntat så länge på att få komma till andra sidan så att jag gick tillbaka för att se vad ni väntade på.
- Det har varit mycket. Alla storhelger för kyrkan, sa jag snabbt.
Sa han att han hade gått tillbaka...
- Jaha, då förstår jag, sa han och nickade, hans händer var nedkörda i fickorna.
Jag vill veta hur det ser ut, där han är, i skymningslandet, tänkte jag.

- Vad har du gjort under tiden du har väntat?
- Tja, jag har funderat över mitt liv och är ganska nöjd faktiskt. Jag har levt ett långt liv och dragit mitt strå till stacken. Jag har inte behövt vara ensam, för här träffar man många själar. Det står några där borta sade han och pekade bakom sig med tummen över axeln. Jag såg över hans axel och där var några som stod och pratade. Längre bort var det några som kom gående.
- Ska de.. också vidare.
- Ja, precis som jag.
- Är de ledsna.
- Nej, faktiskt inte. Mera upprymda.
- Vad konstigt. Här går vi och är förtvivlade och tycker synd om personen som dött. Det är nog värst för oss som är kvar.
- Ja det är så det är. Saknaden. Men allt är bra här, tillade han.
- Finns det något du kan säga som kan ge oss, som är kvar, en vägledning i livet, frågar jag snabbt då jag hörde orgeltonerna från den sista psalmen.
- Jag vill bara säga att det bästa ordet som finns är ordet LAGOM. Lägg det på minnet. När du äter, ät lagom mycket. När du dricker, drick lagom mycket. Om du ska köpa ett hus, köp ett lagom stort hus, och så vidare. Gör allting på det viset så ordnar sig allting.

Jag nickade. Han hade helt rätt.

- Jag går nu, de är färdiga. Ha ett bra liv, sade han och gick.
Jag befann mig i kapellet igen och när jag vände mig om såg jag bara stenväggen en meter bakom mig. Vad var det som hade hänt? Jag såg mig omkring för att se om någon annan tittade åt mitt håll. Alla såg mot kistan eller tittade ner på sina händer. Jag vågade inte berätta för någon vad jag hade upplevt, men jag kommer att bära med mig budskapet han gav mig. Ordet Lagom. Det var verkligen ett bra ord.

Ulrica M Lindgren

Av Ulrica Marmfeldt Lindgren 22 okt 2012 12:23