Vart är vi på väg?

Jag har alltid försökt hålla koll på världsläget. Jag vet inte om det beror på övningarna när vi var små i skolan i Kanada, där man lärde sig att krypa under skolbänken vid ett kärnvapenanfall om Boris anföll, givetvis, eller om det nu var det ständiga pratet om vad kommunisterna hade ställt till med och skulle kunna ställa till med i framtiden, släktingar som berättade om tyska nazister som inte var i närheten av lika ohyggliga som ryssarna var - ja, något av det var det väl som gjorde att jag sedan dess alltid håller koll på var det är krig, vem som kunde ställa till det framöver och på vilket sätt. Det är lite som en ryggradskänsla, som byggs på av all information man hör överallt.

På något underligt sätt visste jag oftast hur det skulle kunna se ut några år framåt. Det följde med som en bot mot rädslan av att överraskas av någonting oväntat. En gång, i början på 80-talet, var det en kompis som sa: "Hur tusan orkar du hålla reda på allt onödigt som du gör, man skulle nästan kunna tro att du hade vetat var man skulle köpa aktier för framtida utdelning." Jag svarade honom: "Jag vet inte, men andra säger att H&M kommer att ge ordentligt i många år."

Min kompis skrattade, men 20 år senare sa han: "Fan, om jag hade lyssnat på vad du sa då hade jag varit rik." Jag svarade: "Hade jag trott på det själv så hade jag också varit det." Vi skrattade och kom fram till att det nog är förutbestämt vem som ska bli rik, och tydligen stod vi inte på listan.

Men vad jag vill komma fram till är att nu, i just dessa dagar, känner jag att jag för första gången inte har en endaste liten aning om vart vi är på väg eller vad som skulle kunna hända.

Och då kommer följdfrågan om huruvida det är skrämmande eller inte? Jo, jag måste nog erkänna att det är riktigt skrämmande, för att anledningen inte är jag själv, utan hur hela världen är. Allt är upp och ner och ingenting följer några gamla mönster.

Samtidigt kommer jag plötsligt fram till att om jag, som de flesta andra, totalt struntar i vad som sker runt om i världen och bara sköter mitt, så kommer det nog inte att förändra något. Jag är nästan 50 år gammal, och först nu kommer jag fram till att om jag hade kunnat förutse en stor katastrof - ja, vad fanken trodde jag att jag skulle kunna göra åt det?

Okej, då riktar jag istället in mig på mina närmaste. Min son har på sistone klagat över att hans förstärkare till elgitarren är för klen. Jag slår en flukt på den, cirka 50 gånger 50 centimeter stor, ser kanske lite klen ut. Jag ger mig in i vad som är det bästa av det bästa, och vips, som ni ser på bilden nedan, är killen nöjd. Japp, i fortsättningen lägger vi krutet här hemma, så får politikerna och Gud sköta resten.



För nu jäklar är det fredag! Tandläkarbesök och ostbågar blir det denna fredag. Blandgodiset byts alltså ut mot något som brukar följa detsamma - tandläkaren, usch.

En underbar helg till alla Sourzare, och om ni undrar hur många som jobbar på Tetra Pak i Lund så är svaret "cirka hälften"!

Av Angus Liddell 19 okt 2012 06:00