Det svarta fåret

"Jag har varit på reunionträff i lördags för oss i vår klass på Katedralskolan i Växjö som gick ut gymnasiet -73, Jag var den mest misslyckade." Hans Lindström DN 14/10

Det hände sig sålunda att det utgick ett påbud om att hela min gamla studentklass vid informationsfabriken i NN Nomen Nescio skulle insamlas för att fira ett 40-årsjubileum. Jag kände mig mycket tveksam till om jag verkligen skulle låta mig infångas och vara med i den skocken. Men jag övertalade mig själv att ställa upp som en riktig outsider i det starka fältet.

Det var riktigt spännande att återse nästan hela gänget från fornstora dar, och jag blev oerhört imponerad över alla cerebraliteter som fanns i min klass. Och alla hade haft stora framgångar i sina yrkesliv. Rent otroligt vilken hjärnkapacitet, vilken energi och vilken uthållighet alla visat prov på! Jag kunde konstatera att utan dessa begåvningar stannar Sverige.

Annat är det med mig. I egenskap av klassens svarta får så har jag visat mig vara en odugling. Jag har grovt missbrukat det förtroende som samhället, skolan och alla andra givit mig. Jag har gratis inhämtat en myckenhet av kunskaper utan att ge någonting tillbaka. Jag har inte fortsatt med några studier, utan degraderat mig till en vanlig knegare och sjåare. Nu hade jag 18 korta och för mina skolkamrater pinsamma informationsutbyten om vad som hänt sedan sist. Dock var jag inte dummare än att jag begrep att jag med min svartafåriga närvaro högst avsevärt skulle fördystra festligheterna. Så redan innan det hade blivit halvtid avvek jag från fabriksområdet.

Dock ska ingen tro att det var en Dysterkvist som försvann ut i periferin. Tvärtom! Innerst inne hade jag på känn att jag inombords var lika glad och nöjd som alla de andra tillsammans.

Av Lennart Karlsson 19 okt 2012 06:00