The death of Fritz II

Jag ser inga skäl till att inte fly. Förstår inte ens vad som menas med det om jag skall vara ärlig.


Handlar det om att hitta sig själv? Om att inte slå sitt pannben blodigt när man ser sig själv i reflekterande glas, jag håller mig borta från mig själv. Det råder annars stor risk för att jag inte kommer att veta när.


Åtminstone inte exakt när jag började känna att jag levde en del i det förflutna och däremellan brann mitt kött av besvikelse.


Intervallerna mellan det förflutna, det som snart - nu, nu och nu hände, var helst det nu hände så hade det redan hänt.


Nuet. Det går inte.


Skulle komma att bli ett. Eller du har insett att man lever där man andas och slår upp sina himmelsblå.


Airen som ansätter dina lungvägar innan den sipprar ut igen tillåter dig syre nog att vara, detta dunkla omen, att vara i det lekamliga nuet där du stirrar planlöst i en rak linje bort bortom horisonten. Förlorar ur minnet mig i det.


Islossningsblått till svartblå
till en färglöst obestämbar rodnad
ingav distinkt känsla
av vittrande benmärg.


Spökande, bittra, hjärtskärande vackra och om jag skulle bli hysterisk av att en människa ställer sig mitt i min horisontlinje och därmed rubbar mitt förflutnas borttynande så vore det inget märkligt med det.


Då befinner jag mig i skuggan av mörkret, i en autistisk avbild.


Kaos, förundran, häpnad. Jag kan ändå sakna livets mer tempererade tillstånd. Under epoken innan, då lidandet var på riktigt och jag brann något oerhört i min uppsyn och balanserade på ruinens brant för att känna att jag varken ville leva eller dö;


jag var ämnad för något större, att skändade gravar, att andades för att det hände.


Det värsta tänkbara för att det gick.


Allt som oftast och att när du befann dig i fas med den biologiska klockan, du satt här, sen satt du där;


på biblioteken nere vid hamnen. En del gamla industriområden för att kunna se sig i spegeln utan att bli rädd, sen hemma.


Vid smådjurskyrkogården, rostiga järnvägsspår är nästan övervuxna, i gläntan. Ja jag flyr från mina ögon.


Efter att ha sett dem en stund. Då det inte längre är jag som ser.


Jag ser mig själv i det ögonblicket då jag lämnar över mig med ett skrik, som ibland är roat då upplösningen är förenad med det allra heligaste;


medvetandet bortanför den inre, personliga dimensionen. Känna hur en en kroppslig obeskrivlig känsla av ett förutbestämt solur.


En ödesmättad irrationell intuitivångest lägger sig som en hinna över. Som en våt ullfilt över uppmärksamheten. Slår rot utan att ge sig till känna.


Ett rotsystem någonstans mellan placebo, födelse och ögonblickliga livsförändrande religiösa insikter.


Mina drömmar skrämmer mig. Ibland får jag slåss mot mig själv på en spång över en malström av exkrementer, långt nere i helvetet.


Ingen kan vinna och jag känner både min skuggas bortom de definierade intuitionerna och språken förmedla mig genom jag själv en vulkanångest.


Känner också att jag vill överleva minst lika mycket som mig själv och det känner jag även när jag omfamnar min baneman på spångens mitt.


Då vi oväntat sjunker in i varandra som ett oljigt vatten och försvinner ner i avgrunden.


Med andra ord, när min kropp drabbas av marans ursprungliga tillstånd:


hypnagogi, en sorts mörk luftlös krisdröm, då är jag i min kropp.


Jag kan alltså inte vistas i nuet utan en stilett från en hotfull hysterika under ögonloben. När min organism finner sig i en situation där den fruktar för sitt liv, då är jag här och nu, instinkten är inte kopplad till tid och rum.


Ibland önskar jag att jag vore helt dement, en tidlöshet av kroppslig smärta.
Det skulle jag kunna ta. Tills jag inte kan ta det längre åtminstone.


Kan vistas i nuet korta stunder när något rör mig. När det inte går att ignorera att det jag tänker, tänker så hårt på att inte tänka.


Om man kallar det att fly att ägna sig åt det man är tvungen att ägna sig åt, med om inte briljans så med lagom mycket samvetsgrannhet.


Så är det säkert att fly. Och jag flyr. Kanske inte mår bra av det.


Men det finns inga andra vägar ut. En gångs sa jag till en läkare att skriva ut mycket morfin till mig. Det gjorde inte ont i mig, ont annat än i hålet större delen av min kropp består av.


Han ville inte göra så, men ändrade sig när jag berättade för honom att för vissa är det ett jobb att överleva, åtminstone i tämligen mycket rejält högre grad än för andra.

Av Johann Von Fritz 09 okt 2012 12:49