Blås ut min själ

I en annan del av mig hade Djävulen själv, eller om det var Gud, Jag skiter i vilket för jag har alltid trott att det var samma person hållit ett tal inför alla som ville höra på, och i oljelampan på väggen svävade min själ i väntan på att luften äntligen skulle ta slut.
Den fladdrade till ibland, och jag önskade att det skulle vara för sista gången, men det fanns hela tiden plats för ett andetag till och ett till och ett till och jag bad högt, för jag ville så gärna släcka den jävla lampan. Men jag hade inte ens ork att slå sönder den.
Han berättade mitt livs historia, och för varje mening försvann åhörarna, släkt och vänner, främlingar och människor jag mött någon gång, män jag hånat för att de inte var som jag, fast de bara ville att jag skulle se dem, kvinnor jag älskat en natt eller två tills jag tröttnat och gått, med smaken av deras tårar fortfarande kvar på mina läppar
En efter en vände de hela spektaklet ryggen och gick därifrån. Ingen verkade bry sig alls, men mitt emot honom satt jag, och kunde inte gå, medan han redogjorde för varje steg jag tagit i livet.
Och jag försökte hålla för öronen. Jag försökte skruva ner ljudet, men kontrollerna fungerade fan inte. Jag drog ut alla sladdar, men han bara fortsatte och hans röst fyllde hela rummet. De fyllde hela mig, och jag försökte hålla andan för att slippa höra, en gång för alla. Släck den förbannade lampan!
Blås ut min själ!, ekade det i mitt mörker, ekade det i min rymd, där tusen stjärnor glimmade så kallt att jag frös inifrån och ut.
Men han gläntade lite på glaset varje gång luften höll på att ta slut, och lågan fick ny kraft. Han såg på mig, och just i sista ögonblicket när jag trodde att luften var slut och bröstet sjönk samman, gläntade han med ett stilla leende på glaset.
Ångesten och vanmakten växte för varje gång, och jag bad till alla änglar i hela världen att de skulle lyssna på mig och låta lampan slockna. Men hatet i hans ögon sade allt.......

Lampjäveln slocknade inte då heller.

Av Solsken 26 sep 2012 12:07