Livets Mirakel

Livets Mirakel
Av Helena Olsson
- Det är något jag måste berätta för dig, säger Eva lite nervöst.
Hon har ringt sin man på arbetet fast hon vet att han har mycket att göra.
Och mycket riktigt.
- Åh, gumman, jag har inte riktigt tid just nu, kan jag ringa dig om en liten stund?
Han låter stressad på rösten. Okej?! undrar han med ett frågande tonläge.
- Okej, svarar Eva och lägger på luren.
Fast det är inte alls okej för hon nästan spricker av att inte få berätta det på en gång.
Tidigare den här dagen tar Eva en promenad till sin mor för att hälsa på och ta en fika. Just då känns det som en jättestor uppgift, inte för att hon inte vill träffa sin mor för det gör hon gärna, utan för att hon har varit så fruktansvärt trött de senaste dagarna. Kroppen känns som bly och helst vill hon bara sova. Bara jag inte är på väg att bli sjuk, tänker Eva. Som tur är är det nerförsbacke när hon ska dit, men det blir värre när hon ska hem. Det får vi inte fundera på nu, tänker hon bestämt.
Hyreshuset är 5 våningar högt och Evas mor, Karin, bor på fjärde. I vanliga fall brukar Eva ta trapporna upp men i dag är inte det att tänka på. Eva tar hissen. När hon öppnar dörren slår kaffedoften emot henne. Det har alltid varit så här, man kan tro att det alltid står en kanna kaffe och puttrar när hennes mor finns i närheten. Konstigt nog så tycker Eva att doften inte är lika angenäm som den brukar.
Eva sjunker ihop på en stol i köket.
- Men hallå, hur ser du ut egentligen? säger modern. Har du sålt smöret och tappat pengarna? fortsätter hon retsamt.
- Tack för den du! svarar Eva lite sårat. Jag är bara så in i vassen trött. Känns som om jag inte orkar någonting.
- Här ska du få en stor kopp kaffe, säger Evas mor och tar fram den största kopp hon har.
Den är verkligen stor för hennes mor brukar servera soppa i den i vanliga fall.
- Du behöver väl inte överdriva, suckar Eva och känner hur det vänder sig lite i magen.
- Jodå, seså drick nu och så tar du den här kanelbullen också så ska du se att du blir piggare, trugar Evas mor vidare. Förresten kan du få lite ärenden att utföra åt mig.
- Som vad då? undrar Eva och försöker göra sig beredd på att kunna slingra sig ur det här.
- Det är inga jobbiga ärenden, jag vill bara att du går till posten och hämtar ett paket. När du ändå är i centrum så kan du väl köpa en tidning åt mig också. Du ska se att du mår mycket bättre när du har fått komma ut och röra på dig lite, säger modern och försöker låta så där enerverande hurtig.
Eva funderar en stund och tänker att det kanske inte är så fel. Det kanske är det hon behöver. Röra på sig lite och se andra människor. Hon bestämmer sig för att utföra moderns ärenden.
Hoppas jag inte möter någon jag känner, tänker hon lite panikartat och sneglar över axeln. Hon kommer nämligen på att hon varken borstat håret eller sminkat sig idag. Så långt som till centrum hade hon inte tänkt sig, men hon har tur för hon möter ingen.
Eva tar åter igen hissen upp till sin mor och lämnar över paket och tidning.
- Nå, känns det något bättre? undrar modern och tittar på sin dotter som ser helt håglös ut.
- Tyvärr måste jag nog svara nej på den frågan, säger Eva och känner hur kaffet fortfarande nästan bubblar ut genom öronen.
Usch, jag skulle inte ha druckit så där mycket kaffe. Nu får jag säkert halsbränna resten av dagen också, tänker Eva.
- Jag går nog hem och vilar en stund, fortsätter hon. Du ska se att jag har åkt på influensan eller något annat, gissar hon.
Backen upp till huset där hon bor har väl aldrig känts så brant och så lång. Hon riktigt flåsar när hon kommer fram. Dörren är upplåst så då är säkert något av barnen redan hemma från skolan.
- Hallå, är det någon hemma? ropar hon rakt in i huset.
- Jag är hemma, svarar hennes son Kalle från övervåningen.
- Har din syster varit hemma? fortsätter hon att fråga.
- Nej, inte vad jag vet. Jag kom nyss, svarar Kalle.
Plötsligt får hon syn på sig själv i spegeln. Herregud, vilken tur att jag inte mötte någon jag känner! tänker Eva lättat mitt i bedrövelsen. Hon går in i badrummet för att hämta hårborsten. Jag kan åtminstone försöka få styr på håret, bestämmer hon sig för. När hon öppnar lådan där alla kammar och hårborstar ligger får hon syn på en graviditetssticka som ligger längst in under alla attiraljer. Hon erinrar sig att den köpte hon för ungefär ett halvår sedan. Mensen hade varit sen, men innan hon hann använda provstickan så kom den.
Då slår det henne att det kanske är därför hon mår så här. Eva går snabbt till köket och hämtar ett glas. Hon skulle aldrig drömma om att försöka kissa direkt på den där lilla stickan. Hon går in i badrummet och låser dörren. Risken att sonen dundrar ner från övervåningen och undrar vad hon håller på med, är överhängande. Det här vill hon göra i fred och i lugn och ro.
Glaset blir alldeles varmt av den gyllengula vätskan. Hon ställer glaset vid handfatet försiktigt och för stickan långsamt ner i urinen. Man måste hålla så ca 10 sekunder och sedan ska stickan ligga plant i ca 3 minuter, läser hon i instruktionen.
Ganska omgående visar sig ett plustecken i den lilla rutan på stickan. Trots att alla tecken fanns där så blir hon alldeles paff. Vad gör jag nu, far det genom hennes huvud. Barnen är ju ganska så stora och är jag verkligen beredd att börja om, vad ska Ola säga, är jag för gammal, vill jag det här???? Tankarna far som yrväder genom hennes huvud. Då slår det henne plötsligt:
- Jag måste ringa Ola! säger hon högt för sig själv.
Fast som vanligt när hon ringer så har han inte tid, men han lovar att ringa tillbaka.
Äntligen ringer telefonen!
Hon slänger sig på telefonen så att inte Kalle ska hinna svara. Kollar snabbt så att han inte är i närheten. Eva vill inte att han ska få reda på det, inte än i alla fall.
Det är Ola i telefon.
- Vad var det du skulle berätta? frågar Ola.
Hon kan höra att han låter lite nervös.
- Jo, det är så att..eh…jag..är..gravid.
Hon uttalar orden långsamt som om hon försöker smaka på dem.
Det blir alldeles tyst i andra luren. Eva vågar knappt andas.
- Jag visste det! kommer det till slut från Ola. Du skulle ha sett mig efter det att du ringde förrut. Jag har inte kunnat göra något vettigt. När du ringde så höll jag på att demonstrera för mina kunder och jag vet inte ens vad jag sa för något för jag var så nervös att det skulle vara så här.
- Jaha, men vad tycker du? frågar Eva och hör hur konstigt det låter.
- Gud, jag vet inte. Jag har nog ändå inte fattat det än, svarar Ola.
- Nej, det har inte jag heller, men vad ska vi göra? frågar Eva och känner sig alldeles förvirrad av alla frågor som far genom hennes huvud.
- Jag kan inte tänka klart nu när jag är här på jobbet. Vi får prata ikväll när jag har kommit hem, och som jag känner nu så blir jag inte kvar så länge idag.
De lägger på och Eva vet att den här dagen ändå blir väldigt lång.
De 9 månaderna har varit väldigt dryga men nu ligger hon här på BB med lilla Kerstin vid bröstet. Hon tackar sin lyckliga stjärna att de kom fram till att det var det här de ville. Tänk att hon för tredje gången i sitt liv har fått uppleva livets mirakel. Just nu i detta ögonblick kan Eva inte vara lyckligare.
Helena Olsson

Av Helena Olsson 19 sep 2012 19:47