Grönsaks-fruktboksrecensionellt

Ljusgrönsaker och förbjuden frukt och peppar och växtdelar och prinsessärtor och rotfanstyg och blad och hapaxanter och näckens vita slikesergasiofyter och sammetsnässlor och grannlaga missbildade fruktkakor kan vara himla eggande goda att avbilda, eller förtända, och däri pastischificera, eller skita, nånting än, och vanmäktigt att skriva om, och jag undertecknad gjorde uppvaknings-grönsaksavbildningar på ett begränsningens billiga textbehandlingsprogram, då fantasi i heder behövligt, som grafiska flödesdikter rottrådändat tillvänt och skrev vanmäktigt texter till med hjälp av det finska grönsakskokeriets främsta och osaklig kännare på området Janco Karlsson-Äijämöinen. Men vad hade vi mer gjort ifall om vi hade haft det franska kompaniets Vilmorin-Andrieux & brödernas förhäxande förfrökataloger och planschiska bilderverk, eller jag tror på minnet, att vi icke hade det tillhanda då, endast någon bok bläddrat i. Sedermera har jag samlat på mej en överloppshyllmeter grönsaks- och fruktalster av vitt skilda slag. Ibland när man gör en sak, planterar man ett ovillkorligt frö i sin arma författarlyxskalle, att man måste göra det på nytt och bättre och mångsidigare och och och, och man arkiverar den diffusa aldrig helt avlåtna inspirationers källor och materialet däri, mot så bättre vetande sin egen insikt till föga, eftersom man samtidigt kan ana inse, att man aldrig ändå gör den på nytt, allra minst ursprungsbättre, vanmaktens tid är sinnets slöja ju, eftersom man inte lever 150 år vital och aldrig mer behöver lika galet göra oppvaktningsgrsaker, eftersom det som megaidé redan förbrukades i grunden innan knappt sådd, därtill kom det en minnesgrsaksdikt i Tredje generaiton skarabéerbok retrofödd. Vem skulle ens publicera en andra grsaksbok av mig? Hur oavsett, av denna förgäveshyllmeter extra grsaksböcker i samlingens samlade, är det inte en fråga om om just denna Vilmorin-Andrieuxs-bok, Album Vilmorin är det vackraste av dem alla. Vilmorin-Andrieuxs gjorde grsaksfrön från 1800-svaret, eller närmare exakt Mösjö Philippe Victoire de Vilmorin gjorde ett korn, på premiärkornet blev snart ett sortiment och ett frökompani, och kompaniet ifråga anställde slutligen nästan de främsta grsakstecknarna, alltså loserkonstnärer och avdankade livsvrak, att bildisera provböndernas finaste växter på basen av kompaniets frön och kärleksörter odlade på hemliga anläggningar borta från Paris, de var erotiska galningar från början till slut som jämt avbildade i månader nästan året om med pensel och penna grsakerna, eller fruktdelar, vackrare än någon märkligt nog, och kompaniet publicerade sedan bilderna med frökataloger och även separat, och de klistrades även upp planscher där lyxfrön såldes i de kvarteriska kvarteren. Fröhandeln var en intrikat och svår marknad på den tiden, blott fantasirikt galna höll sej kvar. Men de grodde bra deras, och utbudet var namnsatt med poetiskt kunnigt folk. Nu har det jätteinternationella och intressanta förlaget Taschen reproducerat nånslags faksimilaktighet på viss gammal lyxfröplanschbok. Först gavs den ut i en klädd fanerlåda för några år sedan som en postflicka hämtade hit efter att jag beställde den i ett skov av svagsinthet, hon postflickan beklagade genast att lådans kartonglåda gått upp och var sönder och frågade om jag vill paketera upp det och kräva ersättning reklamera mot posten. Fan vill jag det, alla paket kommer söndriga till mig oavsett, kommit i år och dar, ett till i raden är en droppe. Jag paketerade dock upp den och hon såg på, och började himla sig över så vackra grsaksplanscher det fanns i en låda. Allt var oskadat dessutomi och jag fick ingen ersättning. Hon frågade vad jag skall göra med dem, jag sa recensera, och hon såg på mig med stor misstänksamhet och åkte iväg. Jag såg i år på Taschens bockatalog att de kommit nu som bok publicerat, jag idogt beställde den och trodde allt var frid och fröjd, åter en volym i grsakshyllmetern, men så började förlagets internationella agent jaga mig, och agenter är farliga, inte att leka med, fråga han ut mig när recensionen publiceras, så därför måste jag skriva här något, jo boken är underbart vacker och fin och lyxig och bläddriggod, den finaste grsaksbildbok jag sett på en mängd språk, franska, engelska och tyska, och ibland är förlagets böcker även samtidigt på japanska och spanska, alltså internationella böcker, åtminstone när de publicerar mer omisskännliga porrböcker och framför allt kappsäcksstora böcker de &:så ger ut, och var vore jag mera få dessa frönens därtill, och få odlat sådana där underbara saker? Frågetecken.

Nej, det var inte därför jag skrev anmälan, jag ljög ut supra ovan, denna recension är tillägnad, därför extra galet skrivet, till poeten Emma Ehrlekrona, grsakologen Janco Karlsson-Äijämöinen och Melohner & smörgromskrasse-fotografen Marina Ciglar som av någon osagd anledning aldrig mer kommer och hälsar på mig, och frågar mig varför. Hon brukade hämta kaka och lakrits och blommor.
Stefan Hammarén.

Av Stefan Hammarén 10 sep 2012 16:16