Personlighetsstöra

någon gång måste det sättas på pränt. Du talar om antiteser. I tungor. Vet att jag förstår allt innan det yppas. Det kollektiva medvetandet. Aldrig har vi varit bekväma bland andra. Men betänk, vi har funnit oss. Därför behövde vi inte tala. Du låter min rävar och hästar springa fritt. Jag låter dig urinera normalitetens bisarra näste till bredden. Vi är fria och ofria. När jag hade ont i magen sade mamma nej, det har du inte. Det kan jag älta till dagen jag dör. Virvelvinden var djävulens påfund och tvånget att ha så roligt som alla barn vill ha fick mamman att nypa lillflickans knubbarm, pressa röda naglar in i 5-åringens arm, tvångsmässigt leende knuffa henne in i den roliga virvelvinden. Åka runt, runt. Roligare kunde ingen ha det. Och den som skriker varg gör det inte. Vad egoistiskt att hänga sig baby. Ta tag i sin situation. Borderline. Shoreline. When I was young. Jag kör samma mönster som alltid. Pappa lämnar, mamma hatar. Jag blir sjuk. Trippelrunt i ringen. Du ser, en bit på väg. Du låser in dig bland kaklet. Det är det mjukaste du hittar. Att lämnas fylld av tomhet händer alla. Idioter och du och jag.

Stånggången har gått. Flickan ställs inför rätta och beskylls för påhittad efterblivenhet. Det ger dödsstraff. Saken är den att när dödsstraff likställs med frälsning hos den dömda, kan detta ej utföras. Så många år åt helvete. Att bli slagen så hårt över käften att tänderna flyger och näsan knäcks. Att få stryk. Det vi båda önskar oss, men inte från varandra.

Jag fortsätter kräkas. Så snart jag öppnar ögonen så kräks jag. Jag gillar att känna höftbenen, att känna ryggraden genom magen. Det är en befrielse. Du sitter där du sitter och jag förklarar att du är sjuk. Att du måste få vara ifred. Man börjar mumla om åtgärder, hjälp. Några gör sig färdiga att lämna. Jag tänker, era avskum. Men jag är trevlig. Det är en dragkamp. Så frisk du ser ut, säger man. Vad smal du är. Inget vet massan av pöbel. Nöjda tar dom ännu en bulle, doppar och tuggar. Det är som en studie i äckel. Jag ler hemlighetsfullt, rentav trivsamt. Det rinner ur deras mungipor. Jag bjuder, trugar. Det äts som om köttet i världen var på upphällningen. Som om den sista regnskogen var skövlad. Som om domedagen var här. Om det vore så väl. Älskling. Du somnar bland kakel. Jag berättar för sällskapet att jag är hälften tattare och hälften arbetarklass utan bildning. jag berättar att jag är autodidakt. Jag får förklara ingående för efterblivna som saknar all förankring med omvärlden, eller kommer med frågor som är totalt irrelevanta. Det är tärande men amfetaminet gör att jag klarar en timme till. Sedan ska jag låsa upp dörren och sova inlindad i ditt kakel och dig.

Av Nina Ahlzén 28 aug 2012 11:36