Söder själar - del 1

avsnitt 1 av 42
Lördag




1. k o l t r a s t

DET ENDA SOM ÄR vackert med Söder är himlen. Åtminstone idag. Den är blå med lätta vårmoln som pösiga driver in från öster. Men de påminner för mycket om stockholmarna, så det som återstår är det oskyldiga blå mellan molntapparna.

Det står ett gult, nyrenoverat sekelskifteshus, brf Villan, och lyser med vackra sidan mot en av Söders avenyer, en löjlig stump mellan skatteskrapan och Greta Garbos Torg. Fasaden har fått gördelgesimser, i blått och duvsäkrade, fönstren har fått listverk, vita. Kronan på verket är en takgesims med mönster som elaka tungor säger liknar dollartecken, fast liggande. Betraktat från gården kan ingen tro att det är samma hus. Putsen är flammig och flagig, en gång gul. Fönsterkarmarnas vita krackelerad. Stuprören kränger surrealistiskt ner mot den spruckna asfalten där maskrosornas solar skiner.

Trottoaren, däremot, är som vilken södertrottoar som helst. Ölpissiga, tunga dunster efter förortens ynglingar som passar på att pissa ner de rika söderbornas fina portar; hundbajsbruna, utstampade lämningar eller nyss skulpterade, blanka - man blir snabbt kännare och kan lätt, lätt bestämma ras, diet, kön, ålder, till och med mattes pli på kräket, för studieobjekten är vanliga, man snubblar över dem om man inte är på sin vakt. När mattarna, det är nästan alltid mattar, rastar rackorna och de arma hemmahundarna varsnar något misstänkt likt dem själva, tror man sig vara förflyttad till någon av Gogols bygator med skällande hundar och gapande grannar.

Och ljud. Oljud som tränger sig på, vänder ut och in på självet, jagar iväg egna tankar, tvingar, kräver uppmärksamhet: motorcyklar med för många kubik, sopbilar som stinker oväsen, kylbilar med aggregat som från femtiotalet, mobiler som aldrig tiger med sina trivialiteter.

Och gråtande barn. Barn som gråter, sliter i en ointresserads arm, protesterar på väg till dagis. Barn som gråter hem från dagis med en likgiltig, oengagerad, irriterad, välklädd moder eller fader som förstått att barn är farthinder i vägen på en framgångsrik karriär. Och fulla, drogade ynglingar och flickor som oregerliga drar hemåt på småtimmarna när krogar och svartklubbar stänger.








2. a g n

PÅ FYRA TRAPPOR stiger Lena Gravfström misslynt ut i trapphuset; snarare smyger för att inte väcka uppmärksamhet. Sniffar och är missnöjd. Grannen mittemot har brevinkastet halvöppet. "Det väller rök ur brevlådan! Det formligen står en kvast av tobaksrök ur den! Han är som bekant rökare!", sa hon lagom uppbragt i mobilen, direkt från brevinkastet till föreningens ordförande. Hon hade bara en flyktig men bestående erfarenhet av grannen med det gemena namnet Simon Jönsson, en nyrik, nyinflyttad, tämligen alldaglig ung man.
Simon Jönsson är inte särskilt noga med någonting. Som han brukar säga själv. Livet är ändå bara en fråga om röta - man har det eller så har man det inte. Men en sak är han synnerligen angelägen om - skorna. Någonstans har han läst att svarta snörskor, välputsade, läder, äkta läder, är ett osvikligt tecken på att bäraren är en bra älskare. Absolut inte sneakers, stövlar otänkbart, seglarskor bannlysta, sandaler barnsligt, kängor självupptaget, träskor haha, självklart inte tjocka sulor som närmar sig platåhållet. Snörskor ska det vara. Läder. Blanka.

Simon Jönsson är inget vidare på att putsa. Han köper nytt svart par varje kvartal, ja egentligen när vinterslasket sätter in, mitt i smällkalla vintern, i början av april och när våren helt och hållet övergår i sommar.
På det sättet räknar han med att ge rätt signaler till kvinnor som söker en älskare, bara en älskare, inget allvarligt. Han tycker att det fungerar. Mogna kvinnor, tillräckligt mogna, insiktsfulla och pedagogiska stöter på honom och utan att egentligen begripa hur det går till är hans lugna lyhördhet och varsamhet precis den spis som dessa på köttets kärlek svultna kvinnor drömmer om.
Han har en vid varje travbana, nästan. I Mölndal, en kort promenad från Åby travbana, äger han en övernattningslägenhet, liksom i Gullvik på lagom avstånd från Jägersros trav- och galoppbana, krypin som duger att sova och älska i. En dubbelsäng, ett matbord, tre stolar - allt IKEA, teve med video för travrullar, radio, uppkopplad dator erbjuder inte många alternativ för sällskapsliv. Perfekt helt enkelt.
När tävlingarna går någon annanstans är det hotell som gäller. Grand Hotel i Sundsvall, Stadshotellet i Skara och Riza City Hotel i Örebro är favoriterna. Sanningen att säga är det inte ofta han tillbringade natten på hotell, ensam, men gardering är nödvändig. Kvinnor är som hästar.

Av Staffan Nilsson 23 aug 2012 13:00