i en totalitär stat

tömd sånär som på livsleda, stapplande i ett ändlöst famlande. tassande monologer, skammen över känslornas egoism, än en gång ett stumt inbördeskrig är jag, som föll mina händer från himlen och fattade eld, men rörde vid ingen.



jag är en relief i den gryniga evigheten som ihärdigt slipar ned mig själv, stryker över ansikte och namn med tjockt bläck trots att det endast är blinda ögon som egentligen möter mig- nedanför nedförsbacken har jag varit och tittat upp mot där det planar ut, teoretiska drömmar väckte fåfänga men nu stannar jag här, någonvägs, mittledes. klippskrevan är täckt av tunt blod, småsten och glasgrus i handflatorna har suddat ut alla linjer, men vad skulle jag med dem till längre; oläsbara, uttjänta.



så vart är jag, där det inte blommar. där inga vatten brusar och luften är kvävd av mina egna andetag, där hudens protest är en stilla rädsla över risken att ha förbrukat den sista rödhakens sång, den sista vårens återkomst. vem anade att jag skulle ha mina fingrar runt vässat stål och inte nå hjaltet, vem anade att jag skulle inse att jag inte är täckt av hölster, bara darrande desperation.



naken är svag, ensamhet genererar tomhet och vice versa. en gång hade jag en chans, kanske flera gånger. och- kanske tog jag dem, kanske krävde jag dem, kanske krävde jag allt och sade att det redan var mitt. med ett leende drog jag fingrar genom hår och ännu åmande, slingrande, fullt funktionell vrider sig min viga fysik, min sargade kropp i svettiga eftermiddagar utan luftkonditionerat hjärta.



är det så att jag inte ser. ogenomträngligt glättiga uppdateringar av mina dagar slår blå dunster i allas ögon, och mina egna ögon, de är blå. på detta sätt skall det vara. jag måste få säga så, det är det enda jag kan tro



inga dagar existerar längre utan skuldsatta minnesbilder. ja, fullmånen sjunger sånger över min säng där endast ett avtryck som ännu är varmt ligger, men varför, när jag känner detta; urvridna lakan runt kroppen, annorstädes. lider av livsambivalens,är det så att jag måste vara en döende kvinna med höger fot i Limbo och vänster fot i Elysion- eller att:



jag behöver bort och att förstå att lyssnande hyssjande är min uppgift, att jag inget har att göra med tröst utom den lilla jag kan ge. så vilar hakan utmattad mot ett bultande mansbröst. och jag sover. låt mig sova, låt mig vara, jag säger det för att det är en självklarhet att det ändå skulle bli så. den gåvan ger jag mig själv, och nu låter jag mig själv vara, i stunder av svidande förnekelse av hat uppvägd lindrande illusioner. allt spricker, som är sådant. allt spricker som sådant. och jag spricker som sådan, det finns inga resonemang som håller i det blinda ljuset

Av Klara Norling 14 aug 2012 13:42