när vi vänder oss om

han sätter sig i skuggan.
dragspelets tyngd, doften av vatten. den förlorade sonen, långa fingrar som griper gräset. det är i tystnaden han lever nuförtiden. känner knappt hur det gräver i bröstkorgen. hur någon vill slita ut hans hjärta. och äta det. märkligt vad man vänjer sig vid. märkligt vad man glömmer. en förlorad son. en förlorad kärlek. hur det känns att älska. hur det känns att sörja. han knäpper händerna bakom nacken. det rasslar i gruset en bit bort.



det är hennes vanliga runda.
den hon brukar springa. men hon går. med försiktiga steg. kan det gå sönder, det som växer i henne? hon slutade tvätta håret när hon fick veta. det är inte försent än, sade hennes vän. nej, det är inte försent. inte efter sex veckor, nej. hon tar upp cigarettpaketet. förmår sig inte att öppna det. illusionen av en rörelse i magen. en pojke, tänker hon. är tjugo år för ungt för detta ansvar. och fadern då? nej. reducerad till enbart det. fadern. ett epitet. inget namn. inget ansikte. ingen man. ingenting alls. hon lutar huvudet mot bröstet. väntar på att tårkanalerna skall öppna sig. men hon har gråtit slut på känslorna. gråtit sig tom och torr och trött.



vid ett träd nära strandkanten ser hon ett par armar runt ben.
byxor med hål på knäna. hon går närmare, vill se. instrumentet i hans famn. fångar solen. polerar ljuset. reflekterar sjöns yta. nyfikenheten förvånar henne.


han vänder sig om.
den unga kvinnan helt bredvid utan att han hörde henne komma fram till lönnens cirkel av svalka i den heta förmiddagen. hon är nästan vacker, det gör honom glad att tänka det. att hans syn faktiskt fungerar, att den säger honom något. hon står där alldeles tyst. händerna på magen. omedvetet. i tystnaden lever hon.



mannen är väderbiten.
det ser ut som om han vandrat längs en bergskedja med ansiktet lyft mot himlen. det känns som att hon känner honom. hon vill känna honom, men vet inte varför. bruset. det eviga bruset. ger inga svar.

hennes svarta hår.
hennes blå ögon. han ser på hennes panna. där svävar ett vitt sken. han ler. jag är en mycket gammal man, säger han. förväntar sig inget svar, får inget heller. hon tar av sig skorna. går och sätter sig strax framför honom. badar sina fötter. han ser att det får henne att frysa. knottror på de bleka benen och armarna. det är en kropp. en kvinnokropp med bröst och sluttande axlar. tanig och asymmetrisk.



tid.
denna eviga tid, tänker hon. sträcker fram handflatan. luften är som ett tryck. hon föreställer sig att hon stannar tiden. plötsligt så naken. det är nu, det är nu hon skall göra det. möta sin sorg. så hon särar på läpparna. en sång från när hon var barn. en tröst.





de omfamnar varsin ensamhet tillsammans.
två främlingar med en spegelbild, en och samma. andetag mellan hennes ord. han sätter fingrarna mot tangenterna. de vemodiga tonerna från dragspelet. den spröda rösten som sjunger en sång han minns så väl. över en vagga. hennes nacke spänns, han ser att hon ler.

hon ser allting så tydligt nu.
det är bra så. det är här, så här. bara detta, dragspelets vemodiga toner. sångens oändlighet. så många verser. så spröd hennes röst. hon vill fånga fåglarna av svaghet. svarta vingar, kraxande näbbar. hon tänker att än är hon inte utplånad. inte än. det är inte försent. men det är något annat det handlar om. inte knytet mot hennes varma, röda kött. inte det. men det är verkligen inte försent.





dragspelets tyngd. barnets tyngd. doften av vatten.
sorgen. kärleken. livet, och allt annat man inte äger.

Av Klara Norling 19 jul 2012 14:07