Älskade planet Del 2

Immons reser sig sakta upp och går på darriga ben fram till conbordet. Han står en lång stund med fingret på knappen som återaktiverar skeppsdatorns röst. Vämjelse och avsky fyller honom, men han har inget val.
- Dator, kan du höra mig?
- Ja, kapten Immons, blir det omedelbara svaret. Den opersonliga rösten fortsätter.
- Jag är ledsen över vad som hänt besättningen och förstår att ni...
- Lyssna noga ditt förbannade datamonster. Jag har inte gett dig din röst tillbaka för att lyssna på ursäkter. Han biter ihop tänderna.
- Men, vi har lyckats, kapten Immons. Vi är tillbaka på Jorden.
- Här är det jag som för talan, skriker Immons åt den välartikulerade rösten. Har du förstått det? Jag vill inte höra ett ord till ifrån dig, om jag inte har bett om det.
- Ja, kapten Immons.
- Få se om du kan svara på en enkel fråga. Finns det syre därute?
- Ja. Datorns svar kunde inte bli kortare.
- Vilka andra förhållanden råder?
- Vi har kommit tillbaks till Jorden, kapten Immons.
- Du är ju helt värdelös. Hur i hela världsalltet skulle det här kunna vara Jorden? Upprörd stänger han av datorns röst på nytt.
Jag håller på att bli vansinnig, tänker han. Eller kanske har jag redan blivit det. Han studerar den blå himlen på skärmen. Vita cumulusmoln rör sig makligt i en svag vind. Det hela är rent vansinne, upprepar han för sig själv. Omöjligt! Hur kan jag fortfarande vara vid liv? Är jag fortfarande vid liv? Han är inte så säker på det. Det finns bara ett sätt att komma sanningen på spåren.
Immons vänder bort blicken från vidskärmen och slår in en kod på conbordet som han aldrig trodde han skulle få bruk för igen. En lätt vibration fortplantar sig genom skeppet. Immons spänner sig inför det okända som nu kommer att strömma in i skeppet. Han har öppnat luftslussen.
Efter en liten stund lugnar han sig, reser sig upp och börjar långsamt gå mot de öppna portarna. Innan han kommer fram känner han doften. Det doftar sommar. Snart märker han att det blivit varmare också. Han kliver ut i ett bländande gult solljus.
Immons börjar svettas. RU Pegasi är inte alls någon gul sol. Det ska inte finnas någon gul sol på ljusårs avstånd... Han avslutar inte tanken.
En svag bris blåser genom hans hår, och fortfarande vägrar hans logiska hjärnhalva erkänna det som hans sinnen vittnar om. Hans hjärta slår volter i bröstet på honom. Han vill så gärna tro på det han ser. Det luktar blommor och gräs och det är en omöjlighet. Svalor flyger över hans huvud, men ...
Något som han först trodde var en högtflygande svala närmar sig från den blå skyn. När den har sjunkit ytterligare en bit ser han vad det är. Inlindad i Uniokanska flaggan dalar en av kistorna han rymdfäst ner emot honom. Förvånad ser han hur kistan lugnt landar ett stycke bort. Han närmar sig den försiktigt, men innan han kommer fram ser han hur baneret runt kistan rör på sig, som om någon försöker öppna locket inifrån. Plötsligt glider baneret åt sidan och kistlocket slås upp. En ung kvinna han känner allt för väl reser sig käpprakt upp i kistan och ser på honom. Hon ler.
- Immons, kom och hjälp mig ur det här badkaret.
Siganas röst är till hälften bedjande, till hälften koketterande.
Immons stirrar på henne som om han ser ett spöke. Sigana var den av alla vetenskaparna som under hela resan hållit sig på avstånd, som hela tiden gav intryck av att vara självförsörjande för gott vad gäller mänskligt sällskap; bägge könen inberäknade. Hon ler mot honom på nytt och kliver ur kistan.
- Kom älskling, ge mig en hand. Hon sätter sig på kistkanten.
Immons tror än mindre på sina ögons vittnesmål, men inom honom har något börjat spira, om än långsamt och fyllt av tvivel.
Immons försökte redan under resans tidiga skede komma Sigana in på livet, men gav till slut upp inför hennes svala mur av ointresse.
Försiktigt går han mot henne.
- Sigana, är det verkligen du? Han står rakt framför henne.
- Vad tror du? Hon tar hans händer i sina. Hennes händer känns varma och torra.
- Jag vet inte längre vad jag ska tro, svarar han med låg röst. Du är död. Jag vet att du är död. Jag har själv rymdfäst dig. Han ser in i hennes gröna ögon utan att veta vad han ska söka där.
- Shhh. Kom! Med hans hand i ett fast grepp ställer hon sig upp. Vi går lite.
De bestiger den närmaste av kullarna och under ett blommande äppelträd drar hon ner honom, upphetsad och fnittrande. Hennes kinder glöder och hon riktigt sprudlar av liv. Hon bjuder honom sina läppar. Aldrig har Immons känt en sådan inlevelse i en kyss. Den gamla klyschan, universum står stilla, kunde inte ha passat bättre. Galaxer föds och slocknar, solar blir till novor, planeter och månar virvlar runt sina omloppsbanor i allt snabbare takt, men universum står stilla. Hon frigör sig med ett skratt och reser sig åter.
- Kom! Det är inte en uppmaning utan en inbjudan. När hon skrattar blänker den gula solen i hennes ögon och vindens osynliga fingrar leker med hennes kolsvarta hår.
- Kom! Ta mig! Hon springer mot krönet.
Immons reser sig snabbt och följer henne. I dalen på andra sidan öppnar sig en insjö med en smal sandstrand. Vid randen av sjön får han fatt på henne. Han lägger henne varligt på den packade sanden och börjar ta för sig som om detta är det sista han gör i livet; som om detta är stunden han väntat på i hela sitt liv.

Detta är även stunden som den ensamma och kärlekskranka planeten väntat på. I orgasmens ögonblick skälver den till. De väldiga molnmassorna skingras, vindarna upphör och kvar på den gamla planetens yta finns inte ett spår av liv utom spillrorna av ett rymdskepp och en tom kista.

Av Bengt O Björklund 30 maj 2012 17:41