Morfars blomma

Min morfar lärde mig att uppskatta vårlöken, den kanske skiraste av blommor med kronblad så ynkligt flikiga att dess gula färg knappt syns. En blomma som inte gör något väsen av sig. Ändå bryter den sig igenom fjolårslövens tristess som ett löfte om en behagligare tillvaro, bortom sorg, möda och mörker.

Det var morfars blomma.

När jag nu stryker med handen försiktigt över gräset och snuddar det svajigt ömtåliga gula är det hans kind jag vidrör. Jag har nämligen ingen grav att gå till. Den togs ifrån mig för ett antal år sedan.

Jag sökte efter den bekanta platsen på centrala kyrkogården i Linköping och kände inte igen mig. En annan granitsten låg på morfars och mormors gräsplätt. Jag stirrade på för mig främmande namn och årtal. Kände mig vilsen. Övergiven. Bestulen.

Ringde griftegårdsförvaltningen och fick mig en uppläxning för att det gått flera år sedan mitt senaste besök vid graven. Telefonrösten hade ingen förståelse för att jag bodde på annat håll numera. Gravrättsinnehavaren, en morbror till mig, hade sagt upp graven och någon skyldighet för kyrkan eller församlingen att efterforska andra anhöriga kunde jag ju drömma om. Hur skulle de ha tid med sånt?

Morfars sten var slängd och övertorvad någonstans, fick jag veta. Kasserad i sällskap med andra övergivna stenhuggarmödor, som inte längre tilläts markera dödas kvarlevor. Urnorna med askan efter mina morföräldrar var kvar i jorden, nedpressade under två nyare urnor med aska från senare avlidna människor och under dessa människors för mig likgiltiga och kränkande inskriptioner. Gräva upp urnorna och jorda dem på nytt någon annan stans utefter kyrkogårdens grusgångar? Nej, det låter sig inte göras. Det vore inte etiskt. Och den rätta stenen går ändå inte att hitta. Den är krossad. Nerschaktad. Telefonrösten var obeveklig, rentav anklagande. Hur hade det varit om jag brytt mig lite tidigare och besökt min morfars gravplats oftare?

Varje julafton hade jag ju som tonåring och ung man tänt en ljuslykta framför gravvården. Fast det var förstås ett tag sedan.

Morfar dog i hjärtinfarkt ett halvår efter mordet på John F Kennedy. I trettio år fick han och mormor ha sin gravplats i fred. Ingen informerade mig och mina syskon att den "återtagits". Så heter det officiellt.

Jag är glad att morfar andas med vinden som smeker vårlökens obetydliga blomflikar på landet och i min egen trädgård. Ingen kan ta ifrån oss den kontakten.


Björn Öijer

Av Björn Öijer 10 maj 2012 12:59