TOG BUSSEN TILL STAN´

TOG BUSSEN TILL STAN´

Tog bussen till stan´
ledd av osynliga händer
övertygad om att klara mig
i en främmande miljö

Någon reste sig
erbjöd sin plats
Jag är säkert på rätt väg

Fukten dödar mig
men jag är redan här
långt hemifrån
långt från min sköna säng

Palmerna lägger sina blad
i vindens riktning
oron sliter stundtals i hjärtat
Men jag går vidare
ledd av osynliga händer
bär det framåt…

och vi talar om USA och Ryssland
du säger att du vill se Ryssland nu
men aldrig förut
Nu - när det är för sent!
Inga osynliga händer
kan ta dig någonstans
det är för sent -
för sent att ångra

Osynliga händer tar dig mot graven
Du är innesluten i minnesbilder
Som ett hån ler de mot dig
varje dag…

Jag tar bussen
du vilar
i väntan på döden -
befriaren

Det finns inget mer
för dig att hämta
ej heller för mig…

Men jag tar bussen
Osynliga händer leder mig
dit jag ska…

För mig är döden ingen befriare
För mig är döden oundviklig
en dag…





DE SOM VÄNTAR

Känslan av att
alltid vara otillräcklig
aldrig helt och fullt duga

Hjälplöshet
fast i någon riktning bär det alltid
nuförtiden

Jag måste parera
pilar mot hjärtat
skjutna av ögon
fulla av anklagelser

måste parera de hårda orden…

Vill inte skada ytterligare
en redan slagen till marken

Livet är grymt-
Skoningslöst rullar stridsvagnar fram
lämnar djupa spår i sanden


Mitt i allt detta
ligger våra ord
våra vänner
de som vill oss väl
de som känner gränser
de som lindar in
de som är hjälplösa
de som är rädda och otillräckliga

De som väntar

Av Pia Isaksson 09 maj 2012 13:00