Regridering, mun.

Mäniskans största bluff och starkaste form av självbedrägeri genom tiderna måste vara Vi Vet Vad Vi Gör. Vi Har Koll. Vi Kan Det Här.
Nej. Svaret på vilken fråga som helst är Kaos. Genuppsättning, prägling.

Därför är mitt svar brandgul glass. Du har ett annat svar, vilket som helst.

En sjuttiotalssommar, skev sol genom den geggiga volvorutan, får jag se en flicka nyss svalda apelsinglass forsa ut ur hennes mun. Hennes gälla skri mellan hulkningarna och hennes blonda hår kletandes runt ansiktet. Denna för mig katastrofala händelse etsar sig i mina grå vindlingar, tillsammans med mina föräldrars vansinniga lögner och utbrott och bryter ned mig stadigt, år för år.

Jag förstår det inte då, men brandgula kaskader ur spastiska flickors mun, blir för mig själva essensen av skräcken inför livet. Att vomera är en förberedelse för döden. Skräckens förlamning målar med bred pensel.

Cioran blev således min tröst.

Mellan elchockerna läste jag.
På mentalsjukhuset var tvåhundra sidor per dag ett minimum. Jag läste mig bort ifrån mänskligheten. Matvagnens skrikande hjul, som i protest, var avbrott och blott en halvtimmes lidande av att se fullvuxna missfoster försöka träffa gaffeln med mos rätt in i käften och sedan höra deras kraftiga indragande av snor sväljas ned tillsammans i ett våldsamt äckelljud.

Deras feta arslen när dom hämtade mer knäckebröd, fick mig ibland att tänka på livet utanför.
Döden och livet var som en gigantisk röv skavandes mot varandra. I mitten försökte man samsas. I den värsta rötan. En flicka smal som en synål stod bakom en gardin. Bara fötterna stack fram.
Skötarna hade slutat tjata på henne. En halv skorpa om dagen, så var dom nöjda.

Hon låg i samma rum som jag. Syntes knappt under landstingsfilten. Tänk om hon en dag skulle smälta samman med sängen? Kanske var det hennes mål. Hennes mål mat.
Nej, men sådant var roligt och när man klassats som mentalt störd får man tänka och säga saker fritt. Det var det sköna med "hemmet". Jag låtsades ibland vara gestapovakt och smög längs väggarna. Detta upprörde en paranoid till den milda grad att han blev bältad en hel natt. Jag kunde också kasta glas omkring mig och skrika som en gris på väg till slaktbänken.
Då fick man prata med överskötaren. Hur mår du, viskpratade han försiktigt. Det var fina stunder. Man fick uppmärksamhet. Man var speciell.

Läste jag Katharina Blums förlorade heder av Heinrich Böll igen. Det är en favorit. En äcklig hora får sitt straff. Eller som en skrev; "En lagom bok om man vill bli lite upprörd men ändå underhållen. Den lämnar inga spår i ens själ, men det är ändå en bra bok."
En lagom bok? Jag gör snabbt iordning tre straff för den som skrev så.

1.Stegling
2.Tidelag med valfritt djur
3.Ligga under min säng i en vecka och stöna alternativt grymta som en gris

Människans försök till rening, resning. Lika patetisk som att mamma slog mig sönder och samman en gång när jag var fyra år. Det borde jag verkligen glömt. Jag menar; vem har inte känt den lusten, att bara slå och slå ett barn tills det tystnar?

Jag, om någon, borde ha släppt det nu. Men icke sa nicke. Minnen förminskar hjärnans kapacitet. Att fastna i minnets malström är vad vi här inne gjort.

Det är där vår gemensamhet gör oss till "dom".

Av Nina Ahlzén 08 maj 2012 18:55