I Sverige borde man ha råd att sörja ett barn

Jag tror inte att någon har missat den senaste tidens artiklar om föräldrar som under hemska omständighete, mist ett barn, och sedan blivit tvingade att börja jobba kort efter detta. Man kan undra om de ansvariga för Försäkringskassan aldrig har upplevt hur det känns att förlora någon man älskar till döden vi alla måste möta en dag.

Jag har aldrig mist ett barn. Inte heller en förälder. Däremot har jag mist min morbror, min moster, min vän och min farfar. Min farfars död är den enda av dessa jag inte lyckas förtränga. Det svider i ögonlocken bara av att tänka på min pappas uttryckslösa min när jag gick in i köket och såg min mamma omfamna honom innan han föll ihop. Det var så nära. Då förstod jag att min farfar var borta. Han hade varit sjuk en kort tid innan och det hade gått så fort. Jag kommer aldrig glömma känslan av tyngd i bröstet när jag förstod att jag aldrig skulle få se honom igen. Aldrig höra honom tala om gamla minnen i mina farföräldrars kök i Norrland. Aldrig få hålla om honom och äta middag vid samma bord som honom igen. Det där korta ögonblicket då plötsligt livet bara stannar och alla minnen du haft med personen som du förlorat passerar förbi, och du häver dig ner och bara gråter och skakar om vartannat. Ändå hade jag inte varit alls lika nära min farfar, som Jimmy Fredriksson var nära sin 9-åriga dotter Meja när hon gick bort i cancer.

Sorg är värre än ett brutet ben. Jag vet, för jag har brutit benet. Smärtan i sorg är starkare än smärtan av att lära sig att gå igen efter en operation. Men det fungerar ungefär likadant; man måste lära sig finna en styrka man inte vetat att man haft förut. Saker som innan verkat så självklara, som att dina ben fungerar utan att du tänker på det, eller att dina kära alltid finns nära dig, är plötsligt bortspolade av en makt du inte kunnat vara förberedd på.

Min mamma hade en arbetskamrat som en gång i tiden jobbade trots att hon hade cancer. Tänk er att Sverige, som ska vara ett av de bästa välfärdsländerna i världen, har människor som arbetar trots att de är dödssjuka. Att vi här har människor som måste arbeta trots att de är i behov av att hantera den mörkaste känsla vi som människor kan utsättas för - sorg.

Tänk er att vi har ett skyddsnät i Sverige som faktiskt inte ens ger oss möjlighet att ta de där tunga stegen för att gå vidare. Att Försäkringskassan inte var beredda att överhuvudtaget förhandla med några av dessa föräldrar förrän de delat med sig av sin historia till Internet och massmedia.

Tänk er, att våra makthavare inte kan göra bättre än så.

Av Angela Larsson 07 maj 2012 14:51