Efterlängtat besök

Sista gången pappa körde bil var när han och mamma hälsade på mig i Stockholm. Pappa propsade på att köra hela vägen, precis som han gjort redan innan han blev dålig.


Pappa hade frågat om de kunde bo hos mig på korridoren, men jag sa att det kunde bli trångt och att de andra skulle kunna bli besvärade, även om det var tillåtet att ta emot besökare. Så de hade bokat in sig på vandrarhem. Äntligen skulle jag visa mitt Stockholm.


Vi började på morgonen. Efter Rosendals trädgårdscafé var det universitetets tur
Vi åkte upp i den långa rulltrappan från tunnelbanan och gick ut genom spärrarna. En isande vintervind svepte in genom skjutdörrarna. Jag och mamma ställde oss i trappan utanför Pressbyrån och väntade. Pappa såg bortkommen ut, där han stapplade fram bland studenterna som var på väg till och från tunnelbanan. Han stack verkligen ut i sin rock och sin keps. Så hopplöst omodernt!


Mamma tog pappa i armkrok och så gick vi gångbanan fram mot allhuset och södra husen, jag några steg före, för det var så mycket jag ville visa. Pappa tog så små, stappliga steg på den hårdpackade snön. Allt tog så lång tid för honom nu.


Pappa stannade och vi tvingades vänta. Flåsande som om han sprungit tände han en cigarett, fastän han förstås visste att det var rökningen som gjort honom sjuk. Solen sken men jag frös i mina högklackade stövlar som jag inte kunnat motstå att köpa när studiemedlet kom. Men jag ångrade det inte. Aldrig tidigare hade jag fått så många blickar på bussen och på tunnelbanan.


Det var fredag och jag hade bara en föreläsning, men nu när mamma och pappa var på besök kunde väl ingen begära att jag skulle gå på den. Jag försökte låta bli att tänka på tentan nästa fredag. På måndag skulle jag plugga stenhårt, sätta väckarklockan på sju, brygga en termos kaffe och sedan hänga över böckerna fram till torsdag natt.


- Så här ser det alltså ut, sa jag när pappa fimpat cigaretten.
Vi hade börjat gå på nytt men i snigelfart.
- Visst ligger det fint med de stora gräsmattorna runt omkring? sa jag. Men dom sex höghusen där är kanske inte så vackra. Nu ska jag se om ni vet vad området där universitetet ligger heter.
- Vad är Gärdet? sa pappa rappt som om han satt framför Jeopardy i sin fåtölj hemma i allrummet.
- Fel! Norra Djurgården.
- Nej, Djurgårn var vi ju på innan.
Det var som om pappa minsann ville visa att han varit i storstan tidigare.
- Det var Djurgårn det, men det här är Norra Djurgårn. Det är sant. Jag kan visa er på en karta sen. Just här heter det Frescati.


Pappa sa inget. Kunde väl som vanligt inte ta att han blev överbevisad. Han var sammanbiten och såg ut som om han ville tända en ny cigarett.


Vi gick in i A-huset och fortsatte till vänster i den långa korridoren som förband de sex husen.
- Sen ska vi väl inte gå mer? sa pappa när vi lyckats ta oss ända fram till hallen utanför biblioteket.
- Vi måste ju gå tillbaka till tunnelbanan, sa jag, och sen har jag tänkt att vi kan gå i Gamla stan.
- Vi får ta det lite lugnt med pappa, sa mamma. Jag tror han behöver vila om han ska orka med att gå på restaurang i kväll.
Jag öppnade dörren till biblioteket.
- Kom! Jag måste visa.


I biblioteket satt studenter som vanligt i rader vid studieplatser med tjocka böcker travade bredvid sig. Pappas blick glimmade till. Det var som om han just upptäckt att ungdomen inte var förtappad utan studerade och förkovrade sig och faktiskt verkade vara riktigt välartad.


- Brukar du också sitta här, Veronica? frågade pappa.
- Ibland, sa jag och försökte minnas om jag suttit där någon gång överhuvudtaget.
- När jag inte har några föreläsningar, fortsatte jag, är det enklare att sitta på rummet på korridoren. Det tar så mycket tid att åka fram och tillbaka.
- Ja, det förstår jag, sa pappa.


På väg tillbaka till tunnelbanan tog vi en kort sväng i Akademibokhandeln i Allhuset. Hade pappa klarat att köra bil hela vägen till Stockholm, skulle han väl klara några ynka steg i en bokhandel
När vi gått ett varv bland kurslitteratur, skönlitteratur, pärmar, kollegieblock och pennor stannade pappa vid ett bord nära kassorna.
- Har du denna Veronica?
Han höll i Herman Lindkvists senaste bok om den svenska historien. Boken var tjock, och i pappas hand såg den mycket tung ut.
- Nej.
- Jag kan köpa den åt dig. Vill du ha den?


Pappa såg gladare ut. Yngre. Hans blick glimmade som nyss i biblioteket, men nu log hela hans ansikte. Jag såg framför mig honom i tomteluva och skägg. Julaftonskväll för många år sedan. Hans röst avslöjar att han är lika full av förväntan som jag är, där jag sitter i soffan i stora-rummet.
Det var så han alltid gjort, gett bort prylar i stället för att ge av sig själv. Om jag sa ja nu skulle han bli glad. Men boken skulle bara bli liggande och jag få dåligt samvete. Jag behövde verkligen fokusera på kurslitteraturen. Och Herman Lindkvist stod inte så högt i kurs här på universitetet, men det hade förstås pappa ingen koll på.


- Jag har så många böcker som jag inte hunnit läsa. Dom bara ligger. Jag kan väl spara erbjudandet pappa.
- Jag ville bara ge dig nåt.
Pappa såg ut som en slokörad, gammal hund.
- Ja, det var ju snällt.


Pappa la tillbaka boken så långsamt och fumligt att jag var rädd att han skulle välta hela traven.
- Skynda er så går vi, sa jag och gick genom kassan. Nu är det dags för Gamla stan.
Vi kom ut i vinterkylan, och det kändes som om jag skulle frysa fötterna av mig i mina nya högklackade stövlar.

Av Patric Eghammer 13 apr 2012 11:17