Utan nåd

Tea låg blickstilla i sängen, drog inte ens upp täcket som åkt ned på golvet. Väntade...
Hon hörde ljudet av bara fötter som kom närmare, en tändare som klickade, och Olafs låga svordom.
Doften av gammal fylla snurrade runt i luften ovanför henne, och landade på den bara huden, lade sig som en tunn hinna på det ljusa.
Stegen stannade och hon såg de grönblåa ögonen vidgas av förvåning. "Vad gör du? Skynda dig, du ska vara i där om tjugo minuter."
Tea tryckte ned ansiktet i kudden och snyftade, "Jag vill inte, de där människorna har så vitt skilda åsikter mot mig att jag blir mörkrädd. De vill att alla ska ut ur landet, alla som inte är vit." Hon snöt sig. "Fatta att jag sitter vid samma bord som män med blod på sina händer. De är mördare Olaf, mördare."

"Jo, jag har förstått det, men vi måste vännen. Det är vi eller ingen, och de får inte ens ana att vi är journalister. Förresten, hur mår du idag? Min mage strejkar helt. jag har redan sprungit tre gånger på toaletten."
Hon skrattade åt synen av den muskulöse jätten på sin pyttetoalett som knappt rymde henne, och ännu mindre honom. "Om du och jag ska bo ihop måste jag nog antingen bygga ut badrummet, eller också flytta."
Olaf drog med handen över den dagsgamla skäggstubben. "Det löser sig ska du se. Nu måste du upp älskling. Reportaget kommer att bli vida berömt, och du och jag rika."

Tea klädde på sig och gick barfota ut i köket.

När hon ätit frukost som bestod av en smörgås och ett glas nyponsoppa gick hon tillbaka till sovrummet och letade Olaf. "Älskling, ska vi..."
Orden stockade sig i halsen av synen som mötte henne, och hon grubblade intensivt på hur de kommit in. Olaf hade skaffat det bästa larm man kunde få, och betalat dyra pengar.
Nu skulle han aldrig mer behöva något skydd. Huden som fläkts ut och in, badade i en pöl av blod, och ansiktet hade använts som knivhållare flera gånger.
Tea satte sig på knä och lyssnade på hjärtat som fortfarande slog, om än väldigt svagt. Männen hade varnat henne flera gånger, inte rätt ut, men sådär i smyg.
"De som jävlas med oss mosar vi."
Hon väntade...någonstans i lägenheten befann de sig. Eller? Var hon ensam?
Ett lågt gutturalt skratt nådde henne, och hon hann bara ana vad som komma skulle.

Av Anitha Östlund Meijer 02 apr 2012 13:10