Den Gula Febern

Gula febern - A man is an deranged angel


Heroin på den judiska kyrkogården i utkanten av staden, avslutar en sen natt. Varm folie, svarta lungor, hesa onda skratt. Ishii sväljer alltid 7 Iktorivil och fyra Flunitrazepam innan han somnar och han säger att det inte går om, att somna in utifall jag inte läser Burroughs högt för honom. Burroughs är Ishiis stjärna. Har sagt att det är för att det blir lättare att rättfärdiga att han kastat bort sitt liv men skriver ner det han tror sig minnas.




“But if you’re gonna dine with them cannibals
Sooner or later, darling, you’re gonna get eaten . . ."
— Nick Cave




Angst. Irrgångaren inom det inuti. Angst stod i en kö för att inhandla matvaror. Han upplevde en ångest både inom sig och utanför sig. I olika delar av det förmodade konceptet; den under irreguljärt tidsschema återkommande ångesten gick inte att lita på till fullo, likväl var den en trygghetsfaktor.
Kvinnan som satt stelt i kassan berättade med vad Angst upplevde som en simpel återhållsamhet om vad varorna skulle komma att kosta. Han uppfattade det som att hon hade mer slagg än själ. En otäckt smutsig liperska. Genommelankolisk. En sådan som det är synd om.

Angst tänkte; korpar som korpar. Korpar som tecken. Tecken som tecken med konsekvenser. Konsekvenser som kunde, och kanske kanske fortfarande kan. Man vet aldrig. Man vet som allra minst när man vet av att man vet. Så; dessa signaler inger fruktan.

Ovisshet. 19 kronor tack, herr Angst. Han såg hennes inre blottat ovanför hennes panna, uppslukad av antennernas luftandar, Angst tog ett djupt befriande andetag och vräkte våldsamt en tomflaska mot den kloliknande östrogenkreationens hjässa, sedan grep han bestämt sina potatisar och sa; du äter bananer nu. Här är flaskan, ta den, ta den bara för helvete, jag älskar när du njuter av att du inte vill och av att jag då inte vet vem jag är. Älskar det. För vad det är. Angst log när han gick hemåt.
Längsmed vägen till borgen är det kallt. Kargt. Tråkigt. Vägen rinner, smyger, förstör. Reellt men samtidigt irrelevant. Angst ifrågasatte inte meningar eller ord längre. Bokstäver intresserade honom mer. Helt klart. Tvåsekunderssanningar entusiasmerade Angst sinne.

Snilleblixt från klarblå himmel. Angst stod lutad över stekpannan, inspirerad av äggulornas hallucinatoriska tillblivelse. Han viker sig åt sidan av skratt. Det finns inte en chans längre.
Angst svär morgonen efter på att han aldrig någonsin, under några omständigheter, skall äta frukost igen. Rödblossig, sjövild men med dött hjärta, ryter han med en vilset korpulent stämma från djupet av sin varelse, att han: nog förresten aldrig har ätit frukost. Det finns ju så många människor och fel att något måste vara rätt tänker han när han avviker från köket efter krigsförklaringen mot frukost som begrepp.

Den satans horhunden hade för i helvete inga ben. Han hade alltid upplevt stumparna som avskyvärda. Hon hade dolt dem väl med samma sjukhusvita lakan som släckte hennes lilla låga genom kvävning. Sista andetaget under kär lek. Flickan som aldrig blev vuxen. Angst ville vara hennes suddiga minne. Ett missvuxet sodomiserat minne uppvuxet på hormonrubbad bröstmjölk. Tankarna på mor Maria kom som klotblixtar igen, Angst suckade inombords och gick ut från toaletten. Vilket inferno. Marias svarta hypofys, hennes gråaktiga, cancerkladdiga äckeldi.

Vinden ven genom natten, genom Angst ansikte och huvud. Han hade precis öppnat ett fönster för att släppa ut lite energier. Han satt nu som en staty framför eldstaden i den för övrigt mörklagda borgen och led utan känsla. Imorgon skulle det bli en annan dag. Tankekraften kanske skulle avta eller automatiseras.

Tårar till morgonkaffet. Brödet stirrade hårt. Filmjölken kom från ingenstans, Angst hade inte en aning.

Råvaror;
ni finns inte viskade Angst och slöt beslutsamt sina ögon.

Någonstans i Afrika skulle dagens hänryckning utspela sig. Det taktiska upplägget: inga handbromsar, för varje människa lott är att reda ut sitt öde för att sedan aldrig mer vara brydd om huruvida döden infaller direkt, om en vecka eller om några år.

Man kan aldrig veta om man har lyckats.



forts. följer...

Av Johann Von Fritz 29 mar 2012 20:25