Den sinande brunnen

Jag minns inte exakt var det var eller när det hände.
En dag var dom bara där. Orden.
Tankarna som flödade ut längs armen och droppade ner från min hand via den ivriga pennan som dansade fram över papperet.

Det blev en dikt. En dikt!
En blev till fler. Fler blev till många.
Orden bara flödade.

Det blev en massa strunt. Så blir det ibland bara...
men det blev också många fina, varma, starka dikter och många idéer till böcker som aldrig blev färdiga.

Så var det.
Jag hade oerhört svårt att skriva färdigt mina noveller och romanidéer. Det var ungefär som om jag tröttnade på dom så fort jag kläckt ur mig det som ruvades inuti mig.

Sedan gick åren. Med åren slutade orden flöda.
Jag saknade dom inte. Jag hade GLÖMT dom!

Mina människor - dom som brydde sig om mig - dom som fanns i mitt liv... dom saknade mina ord.
Dom frågade : Var är dom?
Varför skriver du inte? Vad är fel?

Jag hade aldrig något riktigt svar.
Orden var bara... borta!

Ibland dök enstaka små ord upp igen.
Då kände jag - för en bråkdels sekund - att jag hade saknat ORDEN i mitt liv.

Sedan var dom borta igen.

Jag kände mig aldrig ensam utan orden.
Jag kände aldrig saknaden.

Nu har dock saknaden vaknat inuti mig.
Jag vill ha ORDEN igen!!

Jag vill väcka poeten som sover inom mig
och släppa ut honom i den stora världen.

Jag är inte rädd!
Jag KAN skriva...

Av Robert Björkdahl 26 mar 2012 10:15