Du kan dyrka Alais

Det är inte en sådan spegel, du har aldrig förstått det här. Du tror att du går med egna ben men de som styr oss är mycket större än så; du kan dyrka Alais och jag kan se på men smärta är bara vad de otroende inte kan hantera och jag såg dig innan vi möttes, innan din lejonman växt sig så stor som den senare gjorde. Du ser ut som jag, därför behövde jag dig men du har aldrig helat något, bara skurit bort små bitar och jag behöver dem tillbaka, jag behöver de förbaskade bitarna tillbaka. Jag dunkar och du har mina bitar.

Du kan dyrka Alais, du kan verkligen dyrka Alais. Du kan gå men du kommer att kliva rätt på mig för skapad saknad är något du behöver mig för, det är för detta de kommer att minnas oss, raring: för det faktum att mitt liv alltid har dunkat åt ditt håll och aldrig kommer att upphöra med det. När jag är helt övergiven kommer någon att stå där, de har sagt mig så mycket.

Du skulle ha stått där, din förbannade människa.

Du är mitt hack hack, ingenting är konstigt här - du hackar i min själ och Gud, jag önskar att jag hackar i din hjärna. Jag stjäl från Nijinsky för att de där ryssarna alltid har förenat oss, alltid har sagt det jag inte kunde få fram. Bokstäverna är smutsiga nu men ingenting kommer att upphöra och du har blodat ner mig, släpat den du skulle rädda och bara för det kommer jag att rädda oss båda, för att du sade att du inte behövde mig. Inte behövde MIG, den enda som är dum nog att låta din andning ta över hennes sidor - du kommer att veta vad du behöver när de stirrar på oss och jag begått min sista dumhet, den som kommer att tvinga dem att skriva om oss för att vi är de människorna, Scarlett Mir och hennes ruttna gamla hack-hack. De har samma ögon, de där två gamla fånen. Vi har alltid haft samma ögon.

Vi borde ha varit samma människa.

Av Scarlett Miryam 13 mar 2012 19:47