Kärleksvalkar och livet

Flyktigheten var hennes eget fel. Hon som alltid varit rädd för att engagera sig utav rädsla för att en gång bli lämnad. Rädslor som kanske vissa tycker man ska vifta bort, men har man aldrig haft dem så är det lätt att döma. Detta handlar inte om logik, utan om en magkänsla som är så manifesterad inuti att huvudet inte hinner reagera innan stunden försvunnit och lämnat henne konfunderat tittande sig omkring.

Paniken lägger sig till ro, och tar en lur medan hon förbereder sig på att ett av barnen börjar ta ett steg utanför hemmet. Ensamheten kryper inpå, och det hon satsat på, barnen, är också orsaken till ensamheten. Nog för att de varit villiga att i frustration berätta om sina trauman från sin barndom, och hon har lyssnat, för det är inte hennes uppgift att döma en annan människas upplevelser, men hon vet också att de är rätt bra rustade för att gå ut och möta livet. De är inte rädda för konflikter, och de vet att lösa dem.

Visst är det en viss tröst när kärleksvalkarna numera inte går att trolla bort med ett par dagars bantning, utan har lagt sig till ro i en kropp som absolut inte accepterar dem. Kroppen som en gång var hennes tillgång när hon inte trodde på det egna jaget har slutat vara kompanjon, och nu går den sina egna vägar. Hon behövde bara vara söt när hon växte upp i familjen som inte hade gener som hennes. Inget förväntades, och heller inga krav sattes på henne. Istället lät de henne flyga omkring och nödlanda ibland tills lugnet lagt sig och hon kunde återuppta sin mållösa irrfärd.

Tyvärr blev landningarna inte som de skulle utan den tiden som skulle varit nöje, lättsamhet och likgiltighet blev till måsten och sjukdom. När hon väl var redo för lättsamheten hade rynkorna fått henne att gömma sig i skuggorna, och ingen har lust att hålla till i skuggan så hon blev ett med den lilla flickan hon drömt om i grå klänning som stod i hörnet och var osynlig.

När hon i stundens sentimalitet ryckte lite på axlarna visste hon samtidigt att utan allt Det hade hon inte kunnat stå på den plats hon gjorde idag. Kanske inte någon beundransvärd plats för andra, men hon kände en stolthet över reflektioner, energi och nyfikenhet som fått henne att ändå komma dit och stå i skuggan, när hon visste att hon lika gärna hade kunnat ta en lös blus över huvudet och sätta på "Så ska det låta" en fredagskväll.

Yin och Yang i ett ständigt kaos inom henne. Om tankarna hade kunnat stanna vid hållplatsen innan hennes hus hade mycket varit vunnet men sådan var hon inte. Det som andra kanske såg som provokation var nästan alltid en ärlig nyfikenhet, om man nu vred lite på det. Nyfikenheten var utan betydelse om hon inte tog in och reflekterade över den andres ståndpunkt, för då handlade nyfikenheten bara om att få lufta det egna egot på en söndagspromenad i parken med de fina kläderna på.

Hon släntrar ut till skåpet och hämtar en av de nybakade bullarna som barnen ska ha med på sin resa. Hon väljer den minsta men ändock så känner hon den lägga sig på hennes vänstra höft, så hon puttar till den så den hamnar hos de andra bullarna.

Ensamheten är inte en fiende, som den en gång var. Rädslor kommer och går, om man vågar utsätta sig för dem. Nog har det funnits de som velat lära henne närkontakt av en annan grad, men envisheten är inte evig, så de har dragit vidare där de fått uppleva den närheten de så väl förtjänat.

Hon lider inte i massor, bara lite ibland och hon vet att ju fler dagar som genereras till månader och år desto större kommer ensamheten att bli, men hon är fast besluten att kämpa emot, och se möjligheterna istället. Red Hot Chili Peppers har slutat spela på stereon, katterna står på rad på fönsterbläcket och undrar varför deras telepati inte fungerat denna gång. En stilla gäspning får henne att fundera över kudden innan morgondagens utmaningar får henne att le över det som väntar.

Av Birgitta Stiefler 16 feb 2012 21:06