Bromsa tiden?

"Om du hade chansen skulle du bromsa livet nu, och backa tillbaka tio år för att göra om?"
Frågan får mig att studsa till, fundera över vad jag har och vad jag hade då.
"Var exakt befann du dig 28:e januari 2002?", fortsätter intervjuaren.
"2002 var ett skitår.", säger jag med eftertryck. "Det var då jag fick missfall, och opererade min hand. Nä jag vill inte prata om det." Smärtan som sitter i hjärtat fortfarande gör så att såren spräcks upp och minnen rinner in i hjärnan. "Ta ett annat år.", säger jag och ler tårögt mot honom.
"Nej, berätta nu. Vad hände?"
Jag bläddrar i min inre kalender, genom barnens födelseår, och landar på den speciella dagen.
"Inget speciellt hände egentligen. Jag var på gymmet som vanligt och solade efteråt, sedan gick jag de åtta kilometrarna hem till Hammarbyhöjden och tog ut min hund Timmy."
Jag ser min lilla vovve framför mig, och saknar honom innerligt. Cancern som invaderade hans kropp bara några år senare dödade allt inuti, och lämnade ett tomt skal som inte orkade upprätthålla den lilla hunden.
"Vi sprang ut i skogen och träffade några rådjur som han skällde på. och vi träffade..." Jag tystnar, rodnar och skäms. "Jag träffade Göran, en man som fick mig att bli svag i både själ och hjärta. Vi var vänner, bara vänner...men det fanns något annat. Något som finns mellan tvillingsjälar. Vi...vi var lik varandra i mycket, och hade liknande tankar. Jag drömde om honom ibland. Iakttog honom då han tränade på gymet."
"Och?", manar min intervjuare.
"Jag hade Peter, och vi försökte hitta ett balanserat liv tillsammans. Inte lika mycket man som Göran, men nära nog..." Jag tystnar, ändrar sittläge och sänker blicken till mina händer. "Missfallen gav mig tankar jag aldrig haft, att jag inte var kvinna nog att skaffa barn, att jag var en clown utan cirkus...att Peter och jag inte var ämnade för varandra. Jag var som i en djup innehållslös avgrund."
"Vad gjorde du mer den dagen?"
"Vänta nu, jag tror...jag tror att jag förförde Peter...som för att visa mig själv att vi visst hörde ihop, att Göran var en fling inget annat. Att åtrån jag kände i närheten av Göran var dåraktig, och något som projicerades av missfallen. Känslan av misslyckande."
"Får jag fråga hur det gick till?"
"Nja..."
"Kom igen nu, några små ord."
"Okej, du får bygga själv." säger jag och funderar ett tag innan orden rinner ur min mun. "Öppen spis, lammfäll, nakenhet, glass, frukter, sex, kärlek." Det sista säger jag med stadig röst när jag ser en bild av min pojkvän framför mig. "Peter är vänligheten personifierad, och trygg."

Mannen framför mig skriver i sin anteckningsbok medan kameramannen har svårt att stå stilla på grund av kylan från fötterna. En intervju ute i det fri en sen januarinatt är inte att leka med.
Lampan värmer en aning, men jag känner kylan smyga in i fotsulorna, glida upp längs benen som är klädda i jeans.
"Nu lovade jag att inte prata om missfallen, men...vad tänkte du? Hur kändes det att inte få det efterlängtade barnet? Äh, glöm det där. Jag fattar ändå." Mannen ser berörd ut, drar nervöst med pekfingret över näsan och sneglar på filmaren. "Vi stryker det där efteråt va?"
Den andre nickar och tittar på klockan. "Tiden är ute."
"Din bok som du skrev om det här. Vad heter den?"
"Tre änglar och tre mirakel.", säger jag och ler den vinnandes leende. För det är just det jag är. En vinnare i livets lotteri. Detta trots att jag inte spelar.
Jag sträcker honom ett ex av min bok som jag förvarat i fickan.

"Har du barn?", säger jag
"Två, men vi skall nog ha flera.", säger han och ögnar igenom boken. "Jag lovar att läsa den."
"Apropå det där du frågade i början, om jag skulle vilja bromsa tiden och göra om."
Han vänder upp ansiktet mot mig, och stampar av sig snön som fastnat på kängorna.
"Skulle du det?"
"Nä, inte en enda dag skulle jag vilja ändra. Alla sorger jag gått igenom har gjort mig till den jag är idag, format mitt liv till det du ser. Jag är övertygad om att allt har en mening, att Ödet hade en tanke med allt som skett. Titta bara på mitt liv idag. Jag hoppas och tror att det snart står författare på mitt visitkort, och att arbetsförmedlingen bara är ett ställe jag passerar på väg till mitt förlag."
"Det var jättekul att träffa dig, och jag tror alldeles säkert att du lyckas med det du föresatt dig.", säger han, tar min hand och går.

Då den röda bilen lämnar vår tomt känner jag mig underligt tom. Det är som om jag delat med mig av hemligheter som borde gömts i dagboken, och aldrig nämnts.
Irriterad ropar jag till mig vår hund och trycker ned ansiktet i hennes mjuka päls.
Det som varit är historia. Gamla känslor som är passerade, lindade i glömskans mantel.

Av Anitha Östlund Meijer 14 feb 2012 19:38