På barns villkor i ny bok

Jonatan Brännström
Blixtslukaren
Illustrationer: Joanna Hellgren
Natur & Kultur
Utgivning: Januari 2012

Det är fantasin, och bristen på fantasi, som sätter gränserna i våra liv. Vardagen blir gärna till ett tröstlöst, monotont slitgöra, en luttrad tillvaro tyngd av avund och plikt. Om fantasin går förlorad. Detta vet barn. Det sitter i ryggmärgen. De tänker inte ens tanken. Impulsen är medfödd hos oss alla, men efterhand som vi blir äldre, efter hand som vi skolas och tuktas och formas, slocknar den där livgörande impulsen till en blek, flämtande låga.

Vi behöver påminnas om detta. Om och om igen. Så att vi kan blåsa kraft i lågan. Ett sätt är att aldrig sluta läsa barnböcker. Ett sätt är att läsa Jonatan Brännströms "Blixtslukaren", med illustrationer av Joanna Hellgren.

Brännström berättar om två bröder som ska gå och lägga sig på kvällen. "Släck lampan"; säger storebror. Men lillebror, som är berättaren i boken, är orolig för flodhästarna under madrassen. De är mörkrädda och dessutom hatar de hungriga stormar. Och utanför fönstret blixtrar det och åskar. Varför har ingen uppfunnit en blixtslukare som kan dammsuga upp alla åskmoln?

Lillebror är inte redo att sova. Han hittar en osynlig knapp istället och trycker på den. Och då börjar äventyret. Då kan vad som helst hända. Ett hål kan öppna sig i golvet så att regn och blixt far ner ända till tant Johansson. Ett snöre kan förvandlas till en monsterorm som så när käkar upp storebror som rasat ner till tant Johansson och måste räddas till varje pris.

"Blixtslukaren" är en varm och innerlig berättelse om barn som använder fantasin för att komma över olika rädslor, om kärleken mellan syskon och behovet av äventyr och tröst. Brännström skriver på barns villkor. Men det han säger med sin bok är för oss vuxna också. Om vi vill och vågar. Jag tycker att "Blixtslukaren" är en jättefin godnattsaga, en upplevelse som jag gärna delar med min egen son.

Av Stefan Whilde 03 feb 2012 12:02